Aftonbladet – 17 mars 1857, sida 1

olycklige följeslagåre hade satinolikt icke tid att lägga an, innan han kastades till marken, spetsades mellan det ufsinniga vidundrets betar och trämpades på ett sätt, alltför ohyggligt att beskrifvss, nästan till öigenkönnelighet. Det är ej mr Green ensam, som ögillat Wahlbergs sätt att jaga elefant till fots, och mången anser honom derigenom hafva så att säga Kastat sig sjelf i dödens armar. Men så är ej förbållandet. I Nåtslkolonien jagas elefanten nästan uteslutande till fots, för att döma efter Delegorgues beskrifningar samt hörgsagor på stället, och der hade Wahlber, lärt sin elefantjagt. Det har en stor förde framför jagten till häst, den nemligen, att man kömmer lättare på djuret, får tillfälle till säkrare skott och kommer Tölaktligen mirdre i fara för ett anfall. Delegoörgues erfarenhet och äfven Wahlbergs var den, att ett skott i hufvudet, synnerligast i shabeln, på elefanten, förutsatt att jägaren med detsamma hoppar åt sidan, alltid bringar djuret från vidare anfall, så att det antingen vänder om eller fortsätter sin marsch, utan att bry sig om den, som på detta sätt skämt ut dåt, just,då det var fäördigt att hugga honom. Delegorgue i sin resebegkrifning, och Wahlberg, så vidt man kunde döma af hans enstaka, fåordiga yttranden; syntes i allmänhet mera frukta noshörning och buffel, för deras vilda, envisa anfall, än elefanten. Denne är i allmänhet fredlig, med undantag af honorna med ungar, den tandlöse (poeskop, som boers kalla honom), och de, som äro berusade af någon giftig ört. Anderssons erfarenhet tyckes bekräfta. detsåmma från vestra Afrika. Vi för nöka visserligen icke det störa med. den djerfhet och det lugn, som erfordras för den lilla menniskan att till fots möta dessa djurverldens resar i tvekamp; vi vilja blott an