Aftonbladet – 17 mars 1857, sida 1

i sällskap med en äldre hane, på et ganska öppat fält, nära en liten göl. Vi nalkades honom Å nära som möjligt var, och Wahlberg gaf honom två skott, Kooletnan ett; hvarpa ban flyåde mot flöden, Waåhlberg tillsäde oss då att drifva elefanten längre upp mot ett ställe, som han utpekade, och der han ärnade genskjuta djuret. Vi lyekades drifva upp elefarten medelst ett skött, efter hvilket han ursinnig sprang åt det håll der Wahlberg befann sig. Denne stod dock utom skotthåll, men. följde elefanten jemte en: boschis-man från byn. Elefanten sprang dock blott ett. litet stycke och de sig bland täta buskar; då Wahlberg kort dit, räsade han, innan W. bann skjuta, på bönom, slog honöm till inarken och krossade honow, samt sprang bort, trumpetande vildt, Wahlbergs bössa var af., bruten vill stocken, hanskropp ohyggligt förörd. Vi gräfde en djup graf nära ett stort d, nedlaäde honom der och täckte Honom väl med en liten kulle.n Hr Wahlberg., skrifver Green, var en särdeles beslutsam och ihärdig elefantjägare; och hade haft utmärkt fråmgång; men han var alläeles för djetf, och Hans mod under dessa förliga jegter bragte honom vid många illfällen 4 yttersta fara för elefanter. Jag hade softa försökt att visa honom .vådorna af utt jaga dem till fots, men han påstod detta vara det säkräste sättet; och derefter brukade ag äfven sjelf jaga dem till fots. Under min förra resa hade jag ej fallit på denna ide, ej heller hade jag under någon af mina resor i denna del af Afrika träffat någon europå, som jägade elefant på annat sätt än på utmärkta hästar, ehuruväl jag hört att undantag gifyas. Min vän Wahlberg hade den öfvertygelsen,. att han alltid. kunde få en an, fallande elefant att vända om genom att gifva homom ett skott i hufvudet; men ack! min