Aftonbladet – 16 mars 1857, sida 3

RIESDAGER. Presteståndet. Diskussion öfver lagutskottets betänkande n:o 18 om arfsrätt för oäkta barn. Detta betänkande, hvari utskottet föreslår, att oikta barn, utom det som är afladt i hordom eller i skyldskapseller svågerskapsled, hvari äktenskap ej får ega rum, må taga arf efter sin moder, derest barnet af henne blifvit offentligen inför rätten eller i vittnens närvaro inför vederbörande prest erkändt, och hon ej efterlemnar äkta barn eller bröstarfvingar, förekom till behandling i ståndet ilördagens pleoum. Reservationer äro, såsom bekant, anförda af grefve Sparre, E., med hvilken presteståndets ledamöter biskop Annerstedt, domprostarne Björling och Bring samt prosten Ljungdahl förenät sig, och hr Sparre, S. Prosten Gellerstedt, som öppnade öfverläggningen, nekade ej, att statens begrepp förutsatte familjen, att statens renhet berodde af familjens. I förevarande fall skulle likväl tillämpningen af en absalut sedlighetsprincip, med afseende på mensklighetens närvarande förhållanden, leda till många orättsisor. Menniskokärlek och billighet fordrade nemligen, att man afstode från tillämpningen af denna princip i sin stränghet. Osedligheten borde väl straffas, men straffet borde drabba de brottsliga föräldrarne, ej de oskyldiga barnen. Om möjligt vore, att brottens antal, genom ett strängt fasthållande af den absoluta sedlighetsprincipen, kunde minskas, skulle talaren vara den förste, som försvarade densamma; nu deremot kunde han ej tillsluta sitt hjerta för de klagande barnens rätt. Yrkade bifall till utskottets förslag. Prosten Euren ansåg ej heller möjligt, att under nuvarande förhållanden strängt fasthålla den absoluta sedlighetsprincipen. Enligt talarens förmenande vore likväl rättast att hålla sig vid det förslag lagutskottet vid förra riksdagen afgaf, hvilket förslag, genom tre stånds antagande af detsamma, blef ett rikets ständers beslut, att nemligen oäkta barn, utom det som är afladt i hordom eller förbjudna leder, tillerkändes rättighet att efter moder, som icke lemnat efter sig äkta barn eller bröstarfvingar, af hennes qvarlåtenskap njuta den del hon eljest genom testamente egt rätt att. bortgifva. Komminister Beckman yrkade äfven återremiss. Han kunde ej bifalla förslaget. Talaren hänvisade till sin vid förra riksdagen afgifna reservation. Oäkta barn borde med lika rätt njuta arf efter fader som moder. Doktor Sandberg ansåg de skäl vigtiga, som anfördes så väl för bifall som afslag. ena sidan åberopades äktenskapets helgd, å andra den naturliga känslan. Den senare sidan af saken hade utskottet framhållit. Men enär saken betraktades ur denna synpunkt, så syntes väl, som oäkta barn borde vara berättigadt att ärfva fader lika väl som moder. Detta häntydde på en lagarnes skonsamhet emot fäderna till oäkta barn, som redan vore synbar i 1778 års förordning, enligt hvilken qvinnan för presten ej behöfver uppgifva fadrens namn. Man invänder, att arfsrätt efter fader grundlögser politiska rättigheter; men skola då rättvisa och billighet, som utskottet eljest åberopat, stå tillbaka för politiska rättigheter? Skola rättvisa och billighet gälla mindre då äkta barn finnas jemte de oäkta, än då ett sådant fall ej eger rum? Likväl vågade talaren ej tillerkänna oäkta barn någon vidsträcktare arfsrätt. Han fruktade nemligen, att konkubinatets legalisation deraf skulle blifva en följd och derigenom dödsstöten vara gifven åt äktenskapets helgd. Han ville derföre ej gå längre än utskottets förslag, ehuru han befarade, att genom detsamma föga fördel skulle tillskyndas de stackars barnen, enär mödrarne vanligen tillhörde den fattiga klassen. Prosten Melander ville att frågans afgörande skulle uppskjutas, såsom beroende af utgången utaf dels förslaget om upphäfvande af 1778 års författning, dels frågan om testamentsrättens utvidgning. Talaren yrkade således återremiss. Doktor Björkman yrkade återremiss i den syftning gr. Sparres reservation och utskottets förslag vid förra riksdagen utvisade. Biskop Annerstedt upptog till granskning utskottets motiver och anmärkte såsom ett djerft påstående å utskottets sida, att närvarande lagstiftning i ämnet ej vore öfversensstämmande med rättvisans id6. Men vår lags stadgande vore hämtadt från mosaiska lagen, eller den lag Herren sjelf gifvit sitt folk. VWVidare h:de utskottet såsom skäl för sin åsigt anfört, att de oskyldiga barnen ej böra lida straffet för föräldrarnes brott. Detta visade en förvexling af begreppen; ty bristande rätt till arf är ej ett straff, utan endast en begränsning af en rättighet. Utskottet hade ock åberopat mensklighetens och rättvisans fordringar. Mensklighet och rättvisa fordrade att föräldrarne draga försorg om barnet och att desöka i möjligaste måtto hela hvad som helas kan; mensklighet och rättvisa fordrade af samhället att understödja deras; bemödanden och att sörja för de värnlösa; rättighet till arf hade deremot ej deruti sin betin ————— —X— — 1 RER