Aftonbladet – 16 mars 1857, sida 3

Jag hade mycket nu att skrifva om, men hinner ej. Jag har hittills haft mycket motgångar och föga kunnat samla; men jag är vid fullkomligt godt mod och helsa, och kan ännu intet säga om min återkomst till hemlandet; jagten hänförer mig ännu och krafterna synas stå bi. Den 15 December 1854 skrifver han åter från Scheppmansdorff: Aldrig kunde jag förmoda, när Jag landsteg i Hvalfiskviken den 14 April, att jag ännu i December skulle befinna mig der eller nära derinvid; men förhållandet är sådant, att man endast under härvarande sommarmånader, eller strax derefter, kan med framgång färdas inåt landet; och då jag, genom omöjligheten att genast erhålla oxar vid min ankomst, förlorade fatalierna, så har jag nödgats finna mig i mitt öde att uppskjuta till följande år. Jag har gjort, sedan jag sist lät höra af mig, en kortare färd, med en vagn och af missionären Bam till dels lånta oxar, från den 19 Juli till den 11 Oktober längs Swakopfloden; men då det vilda var tämligen sällsynt, och jag egentligen var ensam jägare, var ja, härunder så sysselsatt att skaffa kött till allt mitt folk, att jag nästan ej medhann att samla något; ej heller fanns der något af särdeles värde. Af större vildt fälde jag med sgen hand: 1 giraff, 5 zebras, 4 bont qvaggas samt dessutom 1 struts, springbockar, stenbockar klippspringare m. m, I allmänhet råder i hela den trakt, jag hittills besökt af Vestafrika, stor fattigdom och alldeles motsatsen till det rika Östafrika, men när man ser det torra ökenlika landet, kan genast inses, att så måste vara. Jag hoppades dock alltid, att hvad här förekom skulle vara mycket eget, men äfven detta finner jag endast till ringa del slå in; i stället finner jag här till största delen blott gamla bekanta. Andersson, som jag hörer återvändt på ett