Aftonbladet – 16 mars 1857, sida 2

Vi hafva i några föregående artiklar ådagalagt de stora olägenheter i statsekonomiskt hänseende, som den slags beskattning, hvilken utgår såsom tionde, medför, och huru dessa äro af beskaffenhet att blifva allt större och större, i samma mån som odlisgen merz framskrider. Vi hafva visat, huru man iandra länder förstått att undanrödja dessa olägenheter genom tiondens afskaffande såsom sådan, vare sig medelst dess fullkomliga aflösning (kapitalisering) eller medelst dess förvandlande ifrån en efter den råa afkastningen vexlande och obestämd tillen fast och bestämd afgift. Vi hafva erinrat, huru äfven inom vårt eget fädernesland kroman redan längesedan, inseende kulturens behof, öfverallt vidtagit en liknaade åtgärd i afseende på den henne tillkommande tionden, och vi hafva uttalat vär öfvertygelse om sangelägenheten att ju förr dess hellre vidtaga RR åtgärd äfven i afseende på den ännu. oförvandlade, till presterskapet utgående tionden. -Vihafva vidare sökt visa, att faran för presterskapet ej är så synnerligt stor, om det, genom en ständig tiondeförvandling, hos oss sättes i samma ställning som hos Europas öfriga folk, samt erinrat, huruledes presteståndet sjelft äfven en gång högtidligen erkänt tiondeförvandlingens nytta, ehuru det, af fruktan för minskning i sina löneförmåner, ej velat medgifva annat än temporära förvandlingar. Presterskapetkan naturligtvis, likasom hvarje tj nstemaanaklars, fordra en emot dess samhällsställning svarande aflöning. Men på hvad grund presterskapet kan fordra, att denna aflöning skall vara oupphörligt stigande — och dertill stigande med en i ännu högre grad stigande tunga för de skattdragande — det förmå vi ej inse. Båda åelarne inträffa dock, så länge presterskapets sflönirg utgöres af tionde. Med hvarje tillväxt i odlingen ökas tionden, och med hvarjs tillväxt af tionden vanligen i ännu större förhållande tyngden af denna skatt. Det kan visserligen anmärkas, att odlingens tilltagande vanligen är en följd af befolkningens tillväxt eller medför en sådan, och att derna ökade befolkning. åter medför ökade göromål för presterskapet och följektligen anspråk på högre aflöming. Bådadera kan medgifvas, utan att man derföre medgifver billigheten af ökad tionde. Ty presterskapets anspråk på förhöjd aflöning kan tillfredsställas genom en.skatt, hvilken ej, såsom tionden, blir af progressiv tunga för deskattdraganda. Det är dessutom visadt, huru tvifvelaktig till och med presterskapets rätt, efter den högtidliga afsägelsen år 1809, är till den tionde, genom hvilken en fortfarande tillökning i dess inkomster hufvudsakligen skulle åstadkommas, nemligen tionden af nyodlingar. Men äro månne dessa anspråk på förhöjd aflöning till följd af ökade göromål i sjelfva verket så ovilkorliga? Låtom oss undersöka, huru dermed hänger tillsamman. Den tjensteman, under hvars tjenstetid en sådan förändring inträffar, kan visserligen framställa ett sådant anspråk. Må man då pröfva den större eller mindre billigheten deraf, . Men om sedermera tjensten med de förökade göromålen och med den förändrade lönen sökes och erhålles af en annan, öfver hvilken orättvisa kan denne då beklaga sig? Kände han ej inkomstens förhållinde till göromålen, var ju detta hans egen skuld. Om derföre ger nom ständig tiondeförvandling kyrkoherdebeställningarne förenas med bestämda inkomster, så kunna vi ej inse, att någon förhöjning af desamma är nödvändig, oaktadt befolkningens tillväxt, så länge dessa beställningar fortfarande finna dugliga sökande. Ingen enskilt lider deraf den aldraringaste men, eburu presteståndet, såsom korporation, visserligen går miste om fördelen att se sina inkomster i ett beständigt stigande. Detta stånd komme i alla fall genom en så 5rändring i