blifvit bekant genom re stolen. Denna kritik, som 1:seg aid. 21—25 ar i vissa fall slående och äfven, ovänt: nog, i flera stycken öfverensstämmande m: : den åsigt vi ejelfve, ehuru från en helt a nan ståndpunkt, uttalat om det ifrågavarard förslagets brister och luckor, hvilka i sanning voro större och hufvudlösare, än som skä gen bort kuana väntas från ett, justitiedep: tement. . Också bör man kunna vänta, att d cke åter utgår från departementet i form kunglig proposition till rikets ständer, uta att hafva undergått en grundlig omarbetnin . Den insända artikeln följer. Om religionsfrihet. Med anledning af ströskriften: Om religiös dissen: oh förstaget till religionsfrihet i Sverger. Luu 1857. Denna anonyma ströskrift innehåller ej endast fler historiska villfarelser, men den betraktar kristendomen ur en till den grad yttre, logisk, eller till oci med katolsk synpunkt, att det ej är underligt on den till slut omskapar religionen till en kyrklig po lisinrättning. I stället för kyrkan, hvars grundbegrepp författaren misskänner, uppställer ban en st tens stiftelse, hvilken, till följd af dess politiska krakter, sluter hela nationen inom sig, eller hvar medlemmar äro ingenting annat än medborgare, tvunsne genom lagen att vara eller synas vara troenå Man bör således ej förvånas att författaren betral tar samvetets rådfrågande, eller det andliga obero endet, det vill säga hvarje lefvande religion, såson ett verkligt missbruk, hvilket lagarne böra förbindr: och om han begår den orättvisan att anklaga d kristna för religionsindifferentism, religionsfientlighet, religionshat (sid. 4), hvilka fordra religionsfrihet, och bland hvilka man dock säkert kan räkr: många af den svenska kyrkans gudfruktigaste medlemmar. Iogenting är i sanning besynnerligare, än det barusliga förtroende författaren tycks hysa för förföljelsens makt. Det är genom dess medel han vill fuliborda den borgerliga och den politiska emheten. Ty han tror ännu, oaktadt evangelium, på nödvändigheten af en statsreligion, under hvars förtryck han ville qväfva de samvetens röst, som ej kunna tillixtetgöra sig sjelfva till förmån för de officiella traditionerna. Men hvilken fördel skulle staten häm:a af en enhet, köpt med det individuella samvete:s förstöring, om ej en moralisk död under enheten: täckmantel? Af hvilket värde skulle; i synnerhet för kyrkan, en sådan enhet vara, hvilken under sin håliga slöja endast skulle dölja ruinerna af de heligaste öfvertygelser? Försök att belägga dissenternes samveten med edra ömkliga bojor, och ni skall få se, om de skola begå helgerånet att afstå från sin wo. Nej, aldrig skall tvånget alstra annat än oöfvervinneliga skiljaktigheter, religionssvärmeri och tusen fientliga passioner, som undergräfva statens lycka. Enheten kan endast slå rot i frihetens jord, och blomstra endast i dess friska luft. Och så länge man vill med våld framtvinga den, skall man alltid återfalla i den katolska enformighetens kaos, i indifferentismen och den andliga döden. Det gifves ingen värre dissens, än en enhet tillvägabragt genom tvånget. Man fattar lätt, att Bunsens arbete om Tidens tecken (Die Zeichen der Zeit) innesluter för många och för stora sannivgar för att ej uppreta författaren, på samma sätt som det bör uppreta en katolsk prelat. Man bör således ej förvånas, att han i förbigående kastar litet smuts på denne ädle tänkare. Och hvad kan man ej tillåta sig, då man med orden olägenheter för sina synders skull (sid. 9), betecknar det kristna lifvets pånyttfödelse i de hjertan, som, om de än äro ensidiga, icke dess mindre äro kristna, och betraktar väckelsen inom kyrkan såsom ett syndastraff, hvarmed Gud hemsöker brottsliga länder och folk (samma sida). En sådan ståndpunkt är visserligen egnad att ingifva de sorgligaste och mest förödmjukande betraktelser. Om en prest, till följd kanske af brist på öfvertygande skäl, ser sig oförmögen att återföra dissenterne inom kyrkans sköte, hvad skall man då, enligt författarens åsigt, göra? Då han ej vill veta af religionsfrihet, måste man väl oftast omvända zaffallingarne geaom lagen. Och skulle ej detta vara att låta kyrkan hvila på skrymteriet och skepticismen, att under namn af ordning helga den högsta oordning cch underhålla ett fortfarande hemligt krig under fridens yttre sken? Också gillar förf. ttaren Karl XI:s kyrkolag, som fordrar, att hvarje svensk skall bekänna den antagna läran, ehvad han än tänker och verkligen känner i hjertats djup (sid. 18). Jag fruktar ej att uttala den öfvertygelsen, att en sådan lag, kraftigt verkstäld, skulle kunna göra det kristna lifvet till ett spel och en förnedrande lögn. Denna tidnings natur tillåter mig icke att göra en fullständig recension af den ifrågavarande tidskriften, och det vore ock öfverflödigt att uppehålla sig dervid, om den icke under närvsärande omständigheter synes vara egnad att tjena till fältrop för ett parti. Jag vill således endast från en religiös ståndpunkt betrakta denna religionsfrihet, som författaren i sjelfva verket blott behandlar ur politisk och statskyrklig synpunkt. För att visa huru förskräcklig författaren anser religionsfriheten vara, återgår han ända tillden hedniska forntiden, under hvilken han i östern och i vestern finner ett folk, en stat, en Zultus. Hans ait hindrar honom att påminna sig, att i Kina, ett af den gamla verldens mest stillastående och uråkdrigaste folk förefunnos, utom statens religion, tvenne erkända religioner, af hvilka den ena snart utbredde sig blaBd den största delen af folket; att i Egypten hade hvart och ett af de stora templen ursprunglisen sin egen gud; att i Grekland, oberäknadt de publika filosofiska skolorna, en särskilt religion snart oppstod, nemligen mysterierna, och att denna religion var i sjelfva verket vida mera skild från statens kultus än de förföljda svenska kristnes tro är det från deras förföljares; att i Rom funno alla gu domligheter insteg, och att jemte statens religion utbildade sig både de filosofiska sekterna och de mes: olika mysterier (Isis, Mithras, Ceres, o. 8. v.) Haru latt skulle det ej vara att visa, från Indien till Grekland, eller från Egypten till Rom, det långsamma, men verkliga framsteget af denna individualitet, hvilken ströskriftevs författare tycks betrakta med helig fasa? Och detta, låtom oss ej förgäta det, i den gamla verlden, skådeplatsen för en grof ofördragsamhet, och bland hedningar , obevekliga fiender till all personlig religion. Författaren finner dessutom, att efter kristendomens uppkomst, liksom inom den hedniska verlden, ansågs en kultus för all stat vara oumbärlig såsom den uteslutande gudomliga och enda sanna och rätta, (sid. 2). Han borde tillagt, att denna olycksbringande id6 varit orsaken till största delen af de krig och de förödelser, hvilka utgöra en skamfläck för de kristna folken Det finnes intet begrepp, som historien tydligare bränmärkt, intet mera dränkt i blod och tårar än det, som författaren tillräknar sitt fåderneslands hela lycka, och hvilket han har den oförklarliga oförsigtigheten att uppmana sitt lands statamän att upprätthålla genom verldsliga medel-(sid. 17) Han förgäåter, huru många gräsligheter detta hedniska begrepp låtit flera af den nyare tidens folk zenomgå, innan de förmådde höja sig till religionsrihetens fruktbärande rymder. Han måste utan tvifsel anse England, Amerika, Preussen, Frankrike, Schwaiz, såsom länder, bvilka mera träla i okunodighetens mörker, i indifferentismen, i otron, reli sionssvärmeriet och vidskepelsen, än Ryssland, Spsasien, Österrika, Florens, Nezpel, Rom och flera anira stater? Detta är i sanning eget, och författaren måste anse sin pnoblik vara bra okunnig, för att tala VOR PR RR EUR ev SE PF Re HE WISE I ER KN REA tg SNR IN fan RA. BA pe nh RARE EA RR EEE FR 2. I hr RT FA J fr RR VN Dk -— HR rr RR KRK KAR RE TE RE ER KRT mn NOR HH CC ve