Aftonbladet – 12 mars 1857, sida 3

Anders Persson från Örebrolänvar af sämmä åsigt som Anders Eriksson från Elfsborgs län. Om lösören i boet införas, så vet man åtminstone att det är verklig tillgång. Men en inköpt fastighet kan ofta vara så behäftad med gäld, att föga derutaf kan anses såsom verklig egendom. Om den då betales eller upparbetas genom makarnes gemensamma ansträngniogar, så bör väl den andra makan hafva lika rätt med den, som köpte egendomen, uti hvad den blifvit förbättrad eller befriad från gäld. För öfrigt kan betalningen också ofta ske med medel, som af andra makan införas i boet, och det blir då så mycket orättvisare att fastigheten skulle tillfalla endast den, som skaffade sig köpebrefvet före äktenskapet. Äktenskapsförord kunna i hvilket fall som helst icke anses betryggande, och derföre ville Anders Persson hafva betänkandet bifallet. Efraim Larsson instämde. Erik Ersson från Gefleborgs län anmärkte, att han i utskottet röstat för förändringen dels derföre, att vid motionens remittering från ståndet många röster höjt sig för densamma, men dels ock af många andra skäl, bland hvilka äfven dem, som anförts i utskottets betänkande. Man hade här talat om ingrepp i eganderätten; men månne man icke gör lika ingrepp i denna rätt, då man tager en annans medel och lägger dem i sin egendom? Aktenskapsförords användande för att förekomma de svårigheter, som måste uppstå vid lagligt reglerande af sådana fall som de ifrågavarande, kunde lika väl ske vid det förhållande, som skulle inträda efter nu föreslagra lagförändrings genomförande, som under det nuvarande, och Erik Erssön förordade bifall. Några af ståndets ledamöter instämde med honom. Nils Olsson från Skåne utvecklade i ett skriftligt anförande sina skäl för afslag. Nils Svensson från Jönköpings län, som väckt den motion, på grund hvaraf betänkandet tillkommit, anförde ett exempel från sin hemort, hvilket föranledt honom att öneka denna förändring. Ena man hade köpt en hemmansdel utan att derpå betala nåsot, och gifter sig derefter med en piga, med hvil tens 2000 rdr han betsite gården. Före sin död hade han icke hunnit förvärfva särdeles i lösören, och den efterlefvande hustrun fick gå ufblottad från itt hem, då barnens förmyndare satte sig i besittaing af fastigheten för barnens räkning. Han önskade bifall till betänkandet, på detattsådana orättvisor måtte förekommas. Nils Larsson erinrade om de motiver, som han ansåg ligga till grund för lagens stadganden om ärfå egendom och bördsrätt. De hafva egentligen varit farhågorna för jordegendomens styckning. I detta afeende har likväl ståndet numera otvetydigt uttala! sin mening. Att icke äktenskapet kan betraktas såsom ett vanligt affärsbolag, visar sig af stadgandens om giftorätt i lös egendom, enär det bestämmes ati denna giftorätt utsträckes till hälften, då ett vanligt affärsbolag blott skulle medgifva rätt till det förkofrade, i mån af hvad man vid bolagets ingående till skjutit. Det skulle, i fall äktenskapet vore att betrakta såsom ett blott affärsbolag, icke vara särdeles svårt att åstadkomma en uppteckning af hvad hvardera makan införde i boet; det skulle till och med vara lättare än att utröna huru mycket egentig förmögenhet den införde, som hade fast egendom behäftad med skuld. Nils Larsson fann det nuvarande förkållandet orättvist och gaf utskottet rätt i hvad det sagt derutaf föranledas. Han fann det sårande för känslan, att man åberopat att en make skulle kunna genom testamente godtgöra lagens bristfalligheter. Det vore att medgifva den ena rättighet att genom löften om fördelar efter hans död eller hot om faror för den etterlefvandes utkomst, kunna tvinga den andra till eftergifter i sitt sätt att vara eller att blifva en efter den hotandes åsigt god maka. Est sådant sätt att reglera den äktenskapliga säliheten kunde Nils Larsson icke godkänna. Bondeståndet borde betänka sig innan det ville afslå ifrågavarande lagförändring, så mycket heldre som den nuvarande lagens orättvisa i allminhet mera träffar qgvinnorna, hvilka sällan sjelfva förvärfvat fast egendom före äktenskapets ingående, och nuvarande giftorätts tillämpning ofta är beroende blott på datum af ett köpebre!. Derjemte erinrade han, att lager ej kunde få retroaktiv verkan, och att man borde vid beslut. t afse, att den nya lydelsen icke kunde få tillämpning i fräsa om äktenskap som redan äro ingångna. Nils Ixrsson förordade bifall, och åtskillige instämde med LIL. om. Östman, Nils -ixdersson från Wermland, Bengt Nilsson från Kronolb:rgs län och Medin uppträdde äfven och talade för bifall. Anders Jonsson från Wermland, Nils Svensson från Blekinge, Olaus Eriksson, Lagergren, Bälter Sven Ersson och Liss Lars Olsson talade åter för afslag. David Andersson ansåg, att då lagen bör vara bygd på gammal vana och god sed, så borde icke lagstiftas för ett eller annat undantagsfall. Om man ville åberopa exempel, så kunde han äfven anföra hurusom en person, hvilken före äktenskapet förvärfvat och egde en egendom värd 250,000 rdr, sedan han någon tid varit gift, föll undan, då enkan, som ingenting medfört i boet, erhöll sina 125,000 rdr och på dem lefde ganska lugnt. Man skulle kunna säga, att Sfven sådant vore oräitvist. Gammal god sed borde icke rubbas utan ett allmänt kändt behof. David Andersson ville likväl göra utskottet rättvisa och erkänna, att det kan hafva haft skäl till sitt förslag, enär vid motionens remittering många af ståndets ledamöter hördes instämma i densamma. Hade fråga varit att makarne nu på landet, liksom i stad, skulle få lika giftorätt i både ärfd och förvärfd fastighet, så skulle David Andersson hafva ansett mera skäl förefinnas för bifall; nu ville han afslag. Med honom instämde Westermark, representanterna från Göteborgs län och Halland samt många andra. Ola Månsson uppträdde ännu en gång och erinrade att de, som talat för bifall, hufvudsakligen endast haft att åberopa det fall, då en man orättmätigt ökar sin lott i boet genom att lägga hustruvs mede! i den af honom före äktenskapet förvärfvade fastigheten, men en sådan orättrådighet borde väl icke söras till grund för lagstiftningen. För öfrigt förekomme sällan, att icke hustruns slägtingar före äk.enskapets ingående iakttoge bennes rätt. Många ostämde. Bjerkander erinrade ånyo, att om man eller qvinna gjort gäld före äktenskapet, så skall den af hyarderas lott i boet betalas. Petter Jönsson hade, när motionen väcktes, trott den nnebära en förbättring, men då han nu såg svårigeterna, så ville han vara för afslag, synnerligen om utskottet icke bifallit motionen i dess helhet, när den afsett lika giftorätt i all egendom, både rfd och förvärfd. Nils Hansson hade af de olika skälen blifvit tveågsen; och då man vid förändringen af en lag bör ara säker, att den nya lagen blir bättre än den samla, men han derom nu ej kunde vara öfvertygad, å ville han för närvarande rösta för afslag. Ödman var äfven för afslag på många skäl, anörda både i reservationerna och under denna diskusion; men hufvudskälet var likväl, att han önskade tt man måtte komma till likhet mellan stadsrätt ch landsrätt, och dertill ansåg han lämpligast vara I tt erkännande af lagkomitens grundsatser, att maarne skola ega giftorätt i all samfällighet, hvartill kulle räknas: lösegendom, fast egendom, som under I ktenskapet förvärfvas, och all årlig inkomst af enkilt egendom; men hvarifrån skulle undantagas säAo Et om th te on KRT