Johan August Wahlberg. Ett minnesblad. () Så snart han slagit sitt nya läger i en sundare trakt, hade han att tänka på sin ställning och framtid. Utsigterna voro i sanning icke leende. Jag var, säger han, utan dragare och, ännu värre, utan penningar att förse mig dermed ånyo. Det fans ej annat medel, än act antingen bortbyta ena vagnen, eller ock att fälla elefanter och för elfenben tillbyta mig dragare. Jag beslöt det senare, och uppbröt till fots med Willem, som blifvit bra, mina två kaffrer och två basutos d. 31 Januari 1844, iemnande Koos att efterse vagnarne. (Han yar nemligen ej i elefanttrakten, utan hade dit vid pass 20 mil, så vidt vi kunna döma af en ofullständig karta.) Vi passerade ånyo Mohopaanis berg och togo derifrån en nordvestlig riktning genom den blåa skogsslätten. Mina basutos uppspunno väl hverjehanda historier för att afskräcka mig från företaget, men förgäfves. Hvarje afton lät jag dem uppföra en löfhydda, hvari jag och Willem sofvo. Endast en liten åse med ris och en oxblåsa med brändt och malet kaffe utgjorde. vår hela matsäck, men vildt fanns i öfverflöd, så att vi alltid hade fullt upp med kött. Fjerde dagen efter vårt uppbrott, då vi under ett starkt åskregn tagit qvarter i en gammal öfvergifven kraal och inredt eti af hyddorna, efter att förut i densamma hafva hafva. dödslagit dess invånare, en orm, drucko vi för första gåvgen kaffe, som tillagades i en gammal, söndrig kefferlerktuka; till kopp nyttjadesett stycke af en rödbocks hufvudskalie. Femte dagen kommo vi till Moriquas och Limpopos föreningepunkt (d. v.,s.de. hade då genomvandrat hela den stora skogsslätten, som syntes från Mohopasnig berg), togo der () Se Aftonbladet n:r 56— 58,