Aftonbladet – 12 mars 1857, sida 2

alla dylika naturers fel, att han:bedömde menskligheten efter sig sjelf. Han kunde ej tro, att något annat än ouppmärksamhet och okunnighet kunde förmå statens män att vidmakthålla en påtaglig orättvisa. — Under: sin vög hem öfverlade han med sig sjelf om bästa sättet ait gå till väga. Detta förfärliga onda skulle ej längre fördragas. Han ville åtaga sig att sammanföra och förena alla de obestämda impulser: till något bättre, som han föreställde sig existera inom samhället. han skulle taga råd afinflytelserika män. Han ville egna hela sin tid till resor genom sin fädernestat. Han skulle hålla tal, skrifva i tidningarne och göra allt annat, som står i en fri mans makt, för att afkaffa en lag af ytterligaste orättvisa. Full af dessa beslut inträdde Clayton åter under sin faders tak efter tvenne dagars orolig färd. Han hade skrifvit förut och underrättat föräldrarne om Ninas död, och hade bedt dem bespara honom hvarje samtal i det smärtsamma ämnet, och derföre märktes der i hans första möte med föräldrarne denna pinsamma tomhet — denna lidandets mest tryckande tyngd — som infinner sig då personer mötas med alla känslor och tankar koncentrerade på ett enda föremål, som ingen vågar nämna. Detta var en större sjelfförnekelse för den lifliga varmhjertade modren än för Clayton sjelf. Hon jängtade att yttra sitt deltagande, att kasta sig till hans bröst och ge luft åt hans sorg och sin egen på samma gång och blanda sina tårar med hans. Men det finnes personer för hvilka detta är omöjligt; det tyckes vara deras öde att ej kunna tala om hvad de lida. Det är icke stolthet och icke köld, men ett slags olyckligt tvång. liksom vore kroppen ett fängsel af marmor, inom hvilket själen vore dömd att lida och förblöda ensam. Det är tillgifvenhetens och