Aftonbladet – 12 mars 1857, sida 2

KUUTRTESR YE EE: Vv MUSIK. Hr Alb. Bubensons Symfoni. Uti en tid, som hufvudsakligen frambringar visor, variationer öfver något lånadt tema, fantasilösa fantasier för piano etc., är det särdeles angenämt att någon gång påträffa en musikalisk företeelse af allvarsamt och gediget sträfvande. Visserligen är den despotiska industrien på god väg att undan:ränga all konst, i synnerhet den högre musiken, och att förvandla henne till ett endast ytligt tidsfördrif, utan betydelse för själens lyftning, men ännu äro vi icke så aflägsnade från konstens äldre område, att, såframt de nuvarande ungdomliga artisterna med viljans hela makt och sinnet fritt från flärd föresätta sig att motarbeta musikens profanerande, de ej skola lyckas i sitt förehafvande. Den värsta kräftskada, som tär på vår musikaliska lifskraft. utgöres hufvudsakligen af dessa halfartister och konstmakare, hvilka, i synnerhet medelst pianots tillhjelp, öfverhopa oss med myriader af såkallade salongspieser — en sorts öroakittling, som efterlemnar . ..tomhet. Det är emellertid ganska sannolikt, att den högre konstens ärliga anhängare behålla öfvertaget, såframt de med orubblig ihärdighet draga i härnad emot gyckelspelet. Den riktnivg, hvilken instrumentalmusiken antagit under senare tid, skiljer sig väsentligt från de klassiska verk, som alltjerit ha vår odelade beundran. Medan den förra tyckes vilja frigöra sig så vidt som möjligt från de konstreglor, hvilka grundlade klassicitetens jättehöga uppkomst, har den deremot ännu icke mäktat gifva oss något motsvarande värderikt. Se t. ex. på denna massa af de skönaste kontrapunktiska kombinationer. som Haydn, Mozart och Beethoven förstodo inom den mest afrundade form att uppställa! Ifrågavarande pyare konstriktning bekymrar sig ej särdeles om mångfalden inom enhetens cirkel: Må för öfrigt denna vara buru som helst — till dess beröm måste sägas, att den försmår ytlig flärd och visar sig såsom full af värma. Redan af dessa orsaker förtjenar den vår välvilliga uppmärksamhet, ehuru denna tämmeligen ofta förekommande kaotiska sammansättning af toner icke kan tillfredsställa vår rättmätiga fordran å de särskilta delarnes bildande tili ett gemensamt helt. Men kan det vara annorlunda? Den nyate tyska musiken är en så ungdomlig skapelse, att den ännu ej har hunnit till sjelfständig mognad. Större och betydelsefulla instrumentalkompositioner, sammansatta utan de tillgångar, som imitation och den kombinerade kontrapunkten erbjuda — och ändå ej umbärande denna nödvändiga enhet, utan hvilken hvarje tonskapelse blir en sorts potpourri... är en uppgift, som möjligen blir löst... men ännu icke är det. — Jag berär derföre icke, att nutidens kompositörer skola ovillkorligt antaga förra århundradets berömde musiklärdes samtliga grundsatser, hvilkas dåvarande åsigter rörande tritonus, orgelpunkten, dissonanten, imitationens antecedent och consequent, jemte dylikt mera, förnuftsoch skönhetsenligt torde tåla vid åtskilliga modifikationer. Ifrågavarande symfoni af hr Alb. Rubenson, uppförd på hr A. F. Lindroths konsert den 3 Mars, tillhör ofvannämde nytyska musikriktning; ett tonverk, fullt af ungdomligt svärmeri och fullkomligt flärdfritt ... Denna omständighet berättigar författaren till hvarje konstväns uppriktiga deltagande. Som jag öfvervarit alla de repetitioner, hvilka förutgingo symfoniens uppförande, tror jag mig icke afgifva nägon förhastad kritik, om jag reducerår mina åsigter rörande denna koönstprodukt till ungefär följande: d Konturerna böra med större tydlighet uikastas; schatteringarne äro för det mesta sanningsenliga och på åtskilliga punkter verkligt sköna; flera delar af arbetet synas mera skrifna -än komponerade; hufvudmotiverna sakna origivalitet, men äro behagliga; modulationerna uppstå i de flesta fallen paturliga och väl uttänkta, till och med stundom egendomliga och särdeles vackra; stämföringen är omsorgsfullt vårdad, men icke rik på denna figurativa månvgfald, som en stor orkester erbjuder; intrycket af det hela är avgenämt, men stegras aldrig till upplyftande öfverraskning — med ett ord, hr Rubensons symfoni är ett verk, som oaktadt sina brister vittnar om författarens verkliga talang för komposition. .. Dock torde vid komponerandet af nästa symfoni en mera helgjuten form och om möjligt en större enhetsanda motiverna sinsemellan böra eftersträfvas. Hr Foronis berömvärda ifver för tonverkets bästmöjliga inöfvande förtjenar särskilt framhållas, SFösBea