Aftonbladet – 10 mars 1857, sida 3

METE a SS NV STESE TEE AES SRARRE 1 BO NT någon käring på gatan, att han aldrig kunde förmå sig att trampa öfver en käpp, och att han ofta :värstannade midt på gatan, tog hatten af och ut-! vredde sina hufvudhår, som: dock voro glesa, o. 8. v. Denne: Ebbe Samuel Bring lefde ännu för några få år sedan och är tämligen bekant såsom en af det konservativa partiets lärda koryfeer, i det han både från katedern och i utgifna skrifter for ut emot samhällsutvecklingen, hvarföre han äfven erhöll en kunglig sratifikation i ett personligt prebende, Bjereshögs och Oxie pastorat, der han understundom predikade öfver mycket lärda temata. t. ex. en palmsöndag , öfver predikoämnet Nattvardens dialektiska princip; liksom proiessor Lundblad i sin tid för sina bondgubbar i Hardeberga och Sandby understundom predikade på tyska eller latin. Bring var först: kademisk lärare i juridik, derefter i filosofil.; och slutligen i historia. Ännu höstterminen 1849 hörde man honom i den akademiska katedern på 2 timmar vederlägga 1848 ärs revolution. Icke blott om de mera bekanta professorerna I t sågom Tegner, Norberg, Fremling, Lundblad, : Florman, Ahlman, Hylander o. s. v., utan äfven om underordnade personligheter meddelas flera roliga drag och anekdoter. Så erfar man t. ex. att kemieprofessorn Engeström var en högst egen musikamatör. Han trakterade nemligen den indiska gongongen, och det vanligen tidigt om morgnarne, dö iet eljest var tyst och stilla i staden. Det roade Engeström att låta de dånande ljuden strömma ut öfver staden, i synnerhet öfver Cederschiöld (professor i praktisk filosofi), som I: bodde i närmaste gård och som han icke unJe nade någon ro. Han gick äfven stundom utanför dennes fönster och blåste i en mekanisk gök, som icke så illa efterhärmade denj: naturliga fogelns läte. Detta kallade han att dåra Cederscnöldn. ! Fallen bhörer till dessa akademiska storhe-: ter. hvilkas namn de flesta af våra läsare al-): drig hört omnämnas. Om denne professor il: naturalhistoria yttras: Han bekände sig till läran om de fyra elementerna, och då någon besvarat en hans fråga ditåt senom att bestrida den läran, utfor gubben i vreda ordalag mot Berzelii innovationer i afseende på skilaaden mel!an enkla kroppar och odekomponerade. Låt oss bli vid det gamla, sade han, eld, vatten, jord och luft, det har varit af begynnelsen, och Berzelius lårer ej kuona vända upp och ned på skapelsens ordning. Falln var ett original, han som de fleste af den äldre professorsuppsättningen. Grund sypen hos dem var gemenligen en naivitet utan gräns som utan medvetande. Man begärde ej heller af dem att de skulle vara som andra menniskor, hvarken i åthäfvor, ord eller gerningar. De voro privilegierade naturer, och man såg upp till dem som till ett slägte för sig. En professor var i den tiden som sådan en storhet, som ej föll inom allmånhetens domsrätt. Mängden gjorde det, annars hade väl icke sådana personligheter som Anders Hylander, Christian Wåblin, Johan Lundblad, Fredrik Cederschjöld, Carl Kjellin, Eberhard Munck af Rosensköld, Ebbe Samnel Bring och Carl Fr. Falln m. fl. varit möj liga. Nu väckte de ej vidare uppseende. Förenade professorerna genialitet med sina attributer för öfrigt, höll man deras afvikelser från den allmänna konventionela lefnadsordningen ännu hellre till godo. Inga aberrationer i det afseendet tillräknade man en Norberg, en Fremling, en Tegner, en Holmbergsson, hos hvilka originalet böjde sig till originalitet, till ädel, berättigad ursprunglighet. Nu för tiden är det icke så godt om originaler, icke ens bland våra. professorer. De börja nästan allihop vara som folket är mest. Är detta en vinst eller en förlust ? Om en af den karolinska akademiens dåvarande yppersta prydnader af yngre stam, d. v. botanices professorn C. A. Agardh, yttrar författaren: pHans föredrag var i den tiden briljant och den store författaren värdigt. Redan hans son de voix var behaglig. En mer välljudande organ har troligen aldrig klingati Carolinas lärosalar. Under hans behandling blomstrade allt i glödande färgprakt. Ehvad han läste öfver kryptogamer eller fanerogamer, öfver den exotiska florans mest yppiga P alster eller öfver Skandinaviens anspråkslösa ormbunkar och alger, hörde man honom gerna. Som talare täflade han med sjelfva Tegner i förmågan att hänföra. Hans ärliga 1 Majtal mins jag väl. De voro liksom den gryende vårens förstlingsoffer, doftande af allmodrens finaste lifstukt. Vår och ungdom, naturens och mensklighetens eviga föryngring, var ett tema, som ingen förstod att variera bättre än Agardb. I akademiska konsistoriet täflade han med Lidbeck om herraväldet. Läroverksreformen och särskilt den af de akademiska konstitutionerna vållade en stor strid mellan de konservative stockmästarne och det liberala partiet, hvars banerförare Agardh då var. Då han något längre fram utgaf, i disputationsform, sina nationalekonomiska ideer, väckte de förvåning och fasa hos flere hans kolleger och hos andra af de förskräckte i landet. De ord han talat för statsskuidsystemet, för jernvägar m. m. aktades i de dagarne för galenskap och framkalåP lade opposition äfven från de oräddes slägte. Sko lans emancipation, likasom längre fram qvinnans, vållade allmän förargelse då de af Agardh förordades. Emellertid tog han aktier öfverallt i tidehvarfvets ideela arbetsföretag och gjorde insatser i reformens stora allmänna fonder, med undantag blott af prest-Å: bildningsfrågan, i hvilken han var retrograd., F Såsom ett intressant bihang till de skildrin-Vv gar, som nyligen, med anledning af diskussionen om biskopsembetena, lemnats på riddarhuset,. meddela vi följande tecknin af biskopshuset i Lund, biskop Faxe samt domprosten Wåblin: Hans (Faxes) bus var i de dagarne mycket gästfritt. Från godsets landtbönder levererades en gödkalf i veckan. Prestmän från landet tänkte ock på sin: biskops spiskammare. Kapuner, gäss och allebanda villebråd gjorde dem ofta sällskap till metropolitanstaden. Andra skickelige män gåfvo vin, kaffe, socker och förmodligen äfven kanel och ingefära. Deremot sparade bispen ej på prostfullmakter, hvadan simpla kyrkoherdar under hans styrelse blefvo allt färre till antalet. Biskopinnan var mest intresserad för detta stycke af stiftsstyrelsen. Äfven för andra ämnen af vigt, wom rörde presterskapet, ansågs hon deck ej vara alldeles främmande. Då vid något högtidligt tillfälle biskopen öfver middagsbordet föreslagit en skål för domkapitlets herra: ledamöter, begärde dr Hylander att fru biskopinnan i samma skål måtte vara innesluten. Vid ett annat tillfälle, då Hylander, som vanligt den siste bland gästerna, ankommit till en middag i biskopshuset, hade han, under det han gjorde sin rund, helsande särskilt på alla, som der voro församlade, med flit förbigått konsistoriinotarien Palm och redan satt sig till ro bredvid värden i soffan, då han denne till behag utropade: Nej, se der vår beskedlige notarius, som jag glömt att helsa på!, hvarpå han steg upp och sade högt, så att alla måtte höra det: Förlät mig, gamle man; jag ser så illa — hade icke jag försummat att he!sa på min tillkommande biskop kanske!, Hylander var mycket äldre både till lefvt VR VA KA AA AA bh LR jr or JA Pn Mg ÅA OM ng CR RA I FJ Jag P-— Jörn — rr FS — a Fr AA 48 AO 0 mm em AA nm — —A NA reBR ena e mo KR gr