Aftonbladet – 10 mars 1857, sida 3

båfvare. Iöstitutionen var änhu alldeles oanfäktad i Sverge. Hvad man nu predikir deremot från taken, det knapt hviskades i kamrarne. Franska restaurationen hade nedtystat all persiflage åt detta håll. Till lojåten hörde att respektera allt hvad auktoritet bette, äfven i dess skröpligaste organer. En häradsprost, en professor, en kronofogde, en landskamrer, en landsdomare, en kapten eller ryttmästare, en hofrättsassessor, en borgmästare var i de dagarne en ratador. Hvad skulle icke en president, en generalsperson, en landshöfding elier biskop vara? Hvilken sådan peruk som helst hade en nimbus omkring sig. Sjelfva rektorskåpan ådrog sig ej något allmänt åtlöje.. Det var fronderi af Tegner, när han vägrade at draga den harlekinsdrägten. Med god smak bar Faxe sin kåpa. Första gången jag såg honom så atspökad var år 1812, då han installerade kyrkoher ten Weström i Vesira Sallerups kyrka. Då vågad: jag naturligtvis ej skratta åt detta narrespel, men 0vog fann jag det löjligt. Ännu löjligare hkväl, när jag fick se det ofta och på närmare båll samt bör j.de reflektera, önskande få reda på betydelsen af slikt spektakel. Rektorsombytet hvarje midsommar fton var en verklig offerfest åt Polykomos. Den akademiska processionen med sina silfverspiror och sorsgevär, sitt klockspel och sina latinska orationer i domkyrkan, den värdiga hållningen hos patres, anJakten hos åskådarne — allt var egnadt att höja effekten. Sin klimax hade dock hela ceremoniväsen det uppnått i biskopens högtidliga uppträdande för församlingen, t. ex. när han skulle viga prester, or2elverk eller predikstolar. Nu hade Faxe, som besant är, den olyckligaste deklamation. Stående för altaret och kråmande sig som en påfogel, utskrek han af alla krafter sina fadäser. Der var nöje till:yllest för både öga och öra. Och hans närmaste nan, domprosten Wåhlin, gaf ej efter i detta fall; aan offrade sig helt åt den goda saken. Säg den relaten sig någonsin i spegeln, måste han sjelf blifit betagen af förundran. Jag glömmer aldrig när ;an en böndag på Lunds predikstol utbrast i detta rgångsspråk: Jag tackar dig Herre, att du mig så underlig gjort hafver! Det måtte han väl säga, ty -tt sådant anlete och en sådan figur har menskligboten sällan bafi att uppvisa. Emellertid var man så van vid bonom, att ban på ort och ställe ej väckte dare uppseende, hvarken i katedren eller i predik; olen. På 20 år hade han för den öfverbängande magen ej sett sina koän med deras tillbehör. Skulle han sitta, behöfde han en rymlig soffa eller ock svenne stolar till basis för sin ofantliga kroppsmasss. Hans armar voro styfva af fetma och hans panna glänste af svettdroppar. Hans svalg var såsom en ppen graf. Att se honom stilla sin hunger var förkräckande; att höra honom sofva var som att lyssna ill ett qvarnverk. Det senare tillfället hade jag ofta haft som skolpilt, ty domprostens kyrkstol var, :nnan gamla orgeln blef rifven, strax derintill, under a i mörker insvept hvalfbåge, med ett tärmmeligen högt skrank framför. Der föll god hvila under hela predikan. Skolbänkarne voro bardt nära och vi junde således förnimma Wåhlins rörelser i stolen. Någon gång insomnade han redan under sången, och då måste en af scholares skynda att upptaga psalmboken, som gemenligen med en god fart slog i brädgoltvet. Tack, min vän,, sade han då ganga högt. Ehuru författarens vandringsminnen, och -peregrinationer innehålla åtskilligt, gom är af mera enskild natur och icke företer något allmännare intresse, finnas der dock åtskilliga betecknande drag ur prestoch folklifvet. Så t. ex. berättelsen om den barske rektor Söderberg i Landskrona, som med ris stupsades sn af sina kolleger, Olof Glimstedt, för det denne misshandlat sin hustru, och det oaktadt rektor uttryckligen förbjudit det. — Karesk eristiskt för predikobandtverket; sådant det på många ställen blifvit utöfvadt och ännu i denna dag mångenstädes med fördel bedrifver, är beskrifningen på prosten Krutzens predikokoncepter, i hvilka fanns i marginalen antecknadt: här bör rösten höjas, här bör rösten sänkas, och på somliga ställen: här bör gråtas, Intressant är skildringen af en liten tur till sjös och besök i en landskyrka i Blekinge, som förf. 1827 gjorde i sällskap med homander: Thomander hade rott mest hela vägen. Det hade redan riogt andra gången till gudstjenst, men hvarken prest eller klockare syntes till. Efter en half timmas dröjsmål lät Thomander ringa samman, hängde upp psalmnummer, gick i klockarestolen och tog upp kyrksången. Jag gick för altaret, syndabekännelsen var redan läst och espistlen desslikes, då pastorsembetet anlände. Medan jag läste tron, aflöstes Thomander af ordinarie klockaren, gick upp bak alaret och lät presten anmoda sig att predika. Glad var denne att slippa, fastän liter ängslig för följderna af sin inför en quasi-förman ådagalagda försumlighet. Thomander lofvade att glömma bela affären, mot löfte om bättring. Presten hette Hallongren, en i allehanda laster försjunken varelse, som dock hade förordnande i många är såsom v. pastor öfver Mörrums och Elleholms församlingar. Han lyktade sin bana såsöm fårgstötare i Stockholm, utan att dock hafva blifvit genom myndigheterna afsatt från prestembetet. Traditionen vill veta, att ban hängt upp sig sjelf i ett träd vid al!männa vägen. En vildare prestman har jag aldrig sett. Han hade en spegel med tupkam på sjefva altaret uppsiäld, framför hvilken han i hela församlingens närvaro justerade sitt hår och siva prestkragar. Tobaksoljan stänkte oupphörligt kring hans mun och han slängde sig jelfsvåldigt på aliarskran-et, medan klockaren sjöng. En gång hörde jag hovom predika i Mörrums kyrka, då der blef något oljud pereibänkarne. Hvad står på?, frågade då predikanten. Iagenting annat, svarade en bonde, än att bållkarlen är här och budamig till skjuts. Derefter forisattes andakten om vanligt. En annan såog börde jag samma Hai:ongren från samma prediksiol trösta sina åhörare Sfver den saknade mistningen af ett förloradt hopp,. Det var en midsommarsdeag, och med anledning st dagens längd försäkrade han, att om bans åhörare ej nu gjorde bättring, skulle ingen kortare dag räcka till för det ändamålet. (Forts.) UTRIKES.