Aftonbladet – 10 mars 1857, sida 2

sentligt inskränker de oskyldiga barnens raättigheter, måtte lyckas vinna rikets ständers godkännande. — Franska pressan sysselsätter sig fortfarande mycket saed Svergesställning samt med utsigterra till nordansa betryggande omot den östra. grannen... La, Presse för den. 23 Febr. inoehåller en jedands artikel; författad af dr Yvan, gom ådagalägger vigten deraf, att Frenkrike allvarsamt riktar sin uppmärksamhet åt detta håll och understödjer allt som kan lände till att stärka och upprätthålls Sverges makt och inflytande. Efter att ha hänvisat på de förbusrd mellan Frankrike och Sverge ifrån äldre intill senaste tider, hvilka varit för anledda just af önskan och bshofvet ait sätts en gräns för Rysslands äregiriga planer, fortfar författaren: Ställningen är i detta ögonblick densamma och traktaten af den 21 November 1855 har blifvit afslutad emot och under förutsättning af Rysslands eröfringslystnsd. Det är ieke blott i allmänhet, utsn äfven för ett särskildt. öppet angifvet ändamål, som den fransksvenska alliansen blifvit förnyad. Detta återvändande till den gamla. politiken, som under första hälften af detta århumdrade hade blifvit mer elier mindre öfvergifven, bevisar tillräckligt, huru naturligt och nödvändigt ett verkligt och uppriktigt förbund är emellan Frankrike och den skandinaviska norden. Derföre mottogs äfven traktaten af den 21 November med: tillfredsställelse i Sverge, liksom i hela: det vestliga Europa, och framkallade mycken förbittring i Petersburg. Ställningen betecknades då ganska åskådligt genor; flera omständigheter: en svensk prins resa till Paris, prins Napoleons besök vid Sverges (Skandinaviens) kuster och i dess hufvudstäder, och många andra omständigheter buro vittne om sympatierna mellan båda folken och äskådliggjorde dest ömsesidiga stöd de för framtiden ville skänka hvarandra. Men på det att detta förbund må vara nyttigt för deltagarne måste Sverge uti ett visst ögonblick kunna motstå sin kolossala grann: tills de vesterländska bundsförvandterna komma det till bjelp. Kan Sverge vinna: nödig kraft för att uppfylla detta. -farfulla kall? Utan tvifvel om ;den skandinaviska norden förenar sig med ett gemensamt band för att emotstå den gemensamma faran. Vi säga den gemensamma faran, ty om Sverge dukar under, så går norden under med detsamma och Europa förlorar ett af sina vigtigaste bålverk. Hädanefter mäste Östersjöns portar innehafvas af en starkt bildad skandinavisk konfederation. Vidare är det nödvändigt för de vestra makternas lugn och den skandinaviska nordens säkerhet, att Sverge befrias från de farhågor, som kunna väckas af en stat, hvilken hotar dess vestkust, och uti hvilken en vacker dag det ryska inflytandet skulle kunna blifva herskande, om icke diplomatien der ställer till rätta. En klar och mycket vigtig sanning följer häraf: den skandinaviska unionen är icke blott en af dessa höga ideerj för hvilka de mera entusiastiska än intelligenta massorna lifligt hänföras. Det är äfven en stor politisk id, af hvilkens utförande måhända sjelfva vesterns framtid och tillvaro beror. Den är ett oef:ergifligt komplement till det franskt-engelska förbundet, eller rättare bör deraf blifva den logiska följden. Det blifvande Skandinavien bör en gång I norden representera vesterna ideer, konster och utveckling; den skulle af den europeiska civilisationen hafva uppdraget att sätta sig till motvärn ifall någonsin den koloss, som så klumpigt snafvade på vägen till Konstantinopel, skulle försöka att resa sig och å nyo sätta sig i marsch. Det är således med den lifligaste tillfredsställelse och de.bästa. förhoppningar vi bevittna den skandinaviska idns hastiga framsteg i de tre konungariken, som den bör förena... Denna nya .id, väckt utaf. gemensamhet:i språk; känslor och behof, mognad under dessa senaste tio åren hos de stora litterära snillena och vidare utbredd af den akademiska ungdomen, har gradvis spridt sig öfver hela den skandinaviska nordens yta. Den har i synnerhet skjutit djupa. rötter i Sverge och Norge. . Små anledningar till rivalitet mera än nationella antipatier hafva intill dessa senaste tider söndrat de båda folken, med olika lagar, ehuru med gemeusam regent. Men all osämja försvinner, och redan hafva norrmän och svenskar mer än en gång bevisat, att de betrakta sig såsom barn af samma. fädernesland; de hafva funnit, att dej-alltid bevarande sin nationalitet, böra förena sig i gemensammå bemödanden för unionens utsträckning och triumf. Allt synes för öfrigt fortskrida till detta mål; bildandet af åtskilliga komiter för lösningen af vissa internationella frågor, kronpringens utnämning till viocekonung i Norge, närvaron i Kristiania af ett lysanie: och gästfritt bof, alla dessa omständigheter gynna mäktigt de syften vi betecknat, och vi betvifla icke, att den skandinaviska unionens fullständiga och slutliga seger skall blifva följden af de båda brödrafolkens nära och fortfarande förbindelse. Denna id möter — hvad man också kunde vänta sig — ett visst motstånd i Danmark. Förbittrade sinnen, klenmodiga eller egoistiska personer söka intala folket, att dess anslutning till en skandinavisk union skulle beröfva det dess sjelfständighet; men det intelligenta partiet i landet vet ganska väl, att en förening ej är detsamma som en amalgamering, och att en politisk konfederation ej det minsta inkräktar på nationaliteterna. De häftiga angreppen från ett parti, som är för väl kändt att vi behöfva närmare beteckna det, studsa RENT Ae see Meese ARE a FIA SA VARE SA