om troniot!jaen mean nans naturliga BONCI, af hvilka en bestigit tronen. Om armåens läkarevård. Med anledning af hr professor Cedersch:ölds motion om fältläkarekårens lönereglering. Freden, som för några år sedan ansågs evig, förlorade med ens denna sin herrliga egenskap. och det krig, som så snart och lätt afslutades genom en ny fred, kunde åt denna icke gifva ens den yttre stämpeln af varaktighet. Den fred Europa nu åtnjuter är tydligen någontipg annat än det genomsxioliga omböl et, inom hvilket en ny, större, blodigare, men också mera afgörande framtida strid ligger gömd. Sverge kunde lyckligtvis undvika att inställa sig id repetitionen för det stora dramat, som kommer att uppföras på Europas valplatser; men det har der eo alltför vigtig rol, för at: kunna undgå att deri uppträda som medspelande, då det verkligen gäller. Den första frågan blir då: Ega vi enighet och fosterlandskänsla nog att som en man stå upp fir att sårna vårt land och våra ädlaste förhoppningar? Denna fråga kunna vi besvära med ett giadt och ppriktigt ja; ty svenskarne, som alltid lidit af småzoabb under freden, bli alltid eniga då det blir fråga om att möta en yttre fiende. Den andra frågan blir: Ega vi nog materiella uträgar för ett krig af långvarigare och allvarsammare art? Landet är jemförelsevis folkfattigt — ega vi soldater nog? Äfven denna fråga måste besvaras med ja, dock med förbebåll, och detta förbehåll är: Att vi spara råra tillgångar, att vi icke blott genom brisi på föreseende och ändamålsenliga inrättningar uppoffra måsor af soldater innan de ens fått se en fiende. Vi ha således det vi, så vida vi vilja förblifva ett sjelfständigt folk, måste ha: råd att i öppen strid uppoffra folk; men vi äro deremot för folkfattiga at onu en gång, utan att sjelfve gå under, låta våra rigare hoptals, af brist på belsovård, utan gagn och utan ära omkomma på sjukhusen eller på vägarne, som händelsen var under kriget 1808—1809. Om ryssarne kunna låta hela armåer af brist och elände omkomma på stepperna — må det vara deras sak — de kunna det, då soldaten betraktas blott som ett material för kriget. Ryssland bar godt om dylikt material och ett folk, som låter utskrifra sig utan att knota mera än våra skogar, då de nedhuggas af våra skogsförödare. Men Sverge har hvarken så godt om material och ännu mindre ett folk, som utan knot låter sina söner tillintetgöras onödigtvis. Det mäktiga Eogland, så folkrikt det också är, och så outtömliga tillgångar af alla slag det också eger, höll på under krimska fälttåget att tröttas och måste eftersätta mycket på ära, blott derföre att det ej egde en riktigt organiserad helsooch sjukvård i sin arm. Man måste föfundra sig öfver att det var en svag qvinna bland detta folk, som genom sin viljas kraft bröt alla de binder mävnens småaktiga och endast för freden beräknade anstalter förorsakade. Vi inse klart, att bland de vigtigaste föremål för en armåeorganisation, för kriget nemligen, är att den ej saknar läkarepersonal med tillräckliga kunskaper. Denna vigtiga punkt bar beklagligen ofia blifvit förbisedd, ända tilldess en bitter erfarenhet upptäckt let farliga i detta förbiseende. För oss är det nödvändigt att redan på förband inse det, emedan vår lilla nation icke kan uppställa först en armå, för att misslyckas, och sedan en annan för att möjligen lyckas. Armåns läkare äro, jemförelsevis med den öfriga personalen, så fåtaliga och hafva under freden så liten inverkan på det bela, att de och den sak de representera nästan alldeles afglömmas, och att den saken icke med allvar påtänkes förr än det är — — för sent. Sedan armeån till sitt flertal redan ligger på sjukhosen, sedan man finner att man, i anseende till sjukdomar, står midt emot sin fiende . med blott hälften eller tredjedelen af den beräknade styrkan, finner man att någonting är försummadt — helsovård — tillgång på läkare! Om man dertill finner att tröppens mod och tillförsigt börja vackla, och man icke helt lättsinnig: tror, att detta något beror på ett plötsligen inträdt moraliskt fel, så skall man snart 1å veta att detta ligger deri, att soldaten fioner sig, som sjuk eller sårad, lemnad åt sitt öde, åt okunnighetens experimenter och liknöjdhetens vanvård. Denna tanke är nog för att modfslla äfven den tappraste. Se engelsmännen på Krim! Då franska armen fordom segrande stormade genom Europa, hölls under alla de blodiga striderna och under brist och farsoter dess mod uppe genom Napoleons snille och namn, det är sant; msn denne Napoleon hade dessatom gods, väl ordnade sjukvårdsmedel för kriget — han hade en Larrey, som aldrig fruktsde att uttala en sanning, i spetsen för armens läkare och i sista hand inovalidbotellet i Paris. Det har funnits mången fåltherre, som blott behöft stampa på marken för att framtrolla en arme — fosterlandskänslan beväpnar hvarje hand och ger kraft åt hvarje arm; men stampar den väldige för att få fram en läkarekår, misslyckas försöket, så att han i stället får fram en hop oduglingar, som göra det onda värre än det var förut. Sjelfva fosterlandskärleken kan icks i ett nu framtvinga kunskaper och erfarenhet. Det vanliga föreställningssättet är, att man i krig ieke stort annat behöfver än sårförbindare och kirurger. De förre, säger man, äro lätt bildade, och de senare öfvas under tider. Denna föreställning år doek alldeles grundfalsk. De största förluster en arme gör äro genom sjukdomar, hvilka alltid uppkomma inom en armå på fält iot, och det är andast genom att ega en läkarekår raed verkliga kunskaper och garantier för att sådan måste fionas, mar kan, genom att lyssna till dennas råd, i någon betydligare mån förändra detta, vid alla tillfällen, erkända faktum 1). 1) Vi ega öfver dette och hithörande ämnen en på fakta grundad, i högsta grad läsvärd skrift, semligen Upplysningar om sjukligheten inom en armå på fältfot m. m af E. G. Engberg och P. O. Liljewalch. För ati i korthet lemna några bevis för våra ord, anse vi oss kunna derom göra några sifferuppgifter. År 1809 i Augusti lardstego 39,219 man eamalen än falla. I AA Ian AQ AA till dan