STOCKHOLM ten 9 Mars. Svenska Tidningen har icke godkänt Aftonbladets åsigt om konstitutionsutskottets plikt att, ehuru utskotiet icke gillat den af hr C. F. Ridderstad hos ridderskapet och adeln :anmälda anviärkningsanledning rörande 1853 årg neutralitetsförklaring och Sverges utrikes politk under det s-naste krig t, likväl för rikets ständer framlägga de diplomatiska bandlingar, som lemna upplysningar om dessa förhållinden, och hvilkas innehåll naturligtvis måste anses hafva varit af den beskaffenhet, att det inför utskottets öfvertygelse tilfyliest motiverat utskottets omdöme i frågan. Låtom oss derföre tillse, hvad grundlagen stadgar för ett dylikt fall, som det förevarande, Uti 107 5 regeringsförmen och 29 riks: dagsordningen stadgas uttryckligen, att, om konstitutionsutskottet skulle anmärka, att statsrådets ledamöter samfäldt eller en eller flira af dem uti allmänna rådslag om allmänna mått och steg icke iakttagit rikets sannskyldiga nytta, utskottet då är skyldigt att vsådant tillkännagifva för rikets sänder, hvilka, om de finna rikets väl det kräfva, kunna hos konungen skriftligen anmäla deras önskan, att ban ville ur statsrådet och från embetet skilja den elier dem, mot hvilka anmärkning blifsit gjords; hvaruppå uti det omedelbart efterföljande momentet af nämde grundlageparsgraf tillägges: Frågor uti detta ämne kunza i rikets ständers plena väckas och af andra rikets ständers utskott än konstitutionettskottet hos stånden andragas, men icke af rikets ständer afgöras förr, än sistnämde utskott blifvit hördt. Derefter beskrifves uti 29 2 mom. riksdagsordningen, buru dylika frågor kunna i rikets ständers plena väckas och af andra utskott än konstitutionsutskottet andragas, nemligen att sådant skall ske medelst följande ord: det är anledning till anmärkning mot statsrådet, hvarom remiss begäres till konstitutionsutskottet, inför hvilket anledningarne uppgifvas skola; och skall en sådan remiss ovägerligen verkställas. At dessa st:dganden uti grundlagen följer således obestridligen: 1:o hvarje riksdagsmans eller utskotts rätt att göra anmärkning mot statsrådet och inför konstitutionsutskottet anmäla anledningarne till denna; 2:o att konstiutionsutskottet skall böras öfver denna anmärkning; och 3:0o att det i sista rummet beror af rikets ständer sjelive att afgöra frågan, det vill säga att afgöra, huruvida anmärkningen bör föranleda till anmälan hos konungen om en eller flera statsråders entledigande, elJer helt och hållet förfalla. Men om ett utskott skall höras i ett till detta remitteradt ärende, så lärer väl deraf ovägerligen följa, att det är skyldigt derutinnan afgifva sitt utlåtande samt motivera sitt afeller tillstyrkande; och om rikets stinder ega rätt att efter utskottets hörande ajgöra ärendet, så måtte väl deraf lika ostridigt följa rätt för den afgörande myndigheten att från utskottet erhålla alla upplysningar, som erfordras för att derpå kunna grunda sitt besiut. Sådant tyckes också vara alldeles sje!fklart, emedan det eljest skulle bero på konstitutionsutskottet att undertrycka hvarje anmärkning emot statsrådet och göra det omöjligt för rikets: ständer att, i saknad af upplysniogar, fatta beslut. Vi förmoda likväl, att hvarken konstitutionsutskottet sjelft eller något riksstånd eller ens någon talman vill försöka att på det sättet tolka grundlagen: Flera prejudikater finras sfven, att konstitutionsutskottet genum särskilta memorialer besvarat af andra utskott eller af enskilta rikedagsmän gjorda anmärkningar, ehuru desamma enligt utskottets omdöme icke ansetts grundade. Hvarföre skulle då ett undantag ega rum i afseende på så vigtiga anmärkningar som de, hvilka angå landets utrikes politik? Regeringsformens 105 innehåller, att konstituttonsutskottet eger fordra del äfven af de statsrådsprötokoll, som angå ministeriella ärenden, så vidt nemligen de röra allmänt kända och af utskottet uppgifna händelse; och då nu utskottet, på derom framstäld begäran, af regeringen fått sig meddelade de ministeriella protokoll och handlingar, hvilka röra just de frågor br Ridderstads anmärkning omfattar, så har ju regeringen derigenom indirekt gifvit sillkänna, att dessa handlingar icke ansetts vara af beskaffenhet att böra hållas hemliga; ty konstitutionsutskottet är icke något hemligt utskott, och någon så beskaffad förbindelse i afseende på hemlighållande, som åligger det senare, har grundlagen icke ålagt det förra. Och hvariill skulle väl handlingarnes delgifvande åt konstitutionsutskottet tjena, om icke för att utskottet skulle sättas i tillfälle att, efier inbämtad kännedom af deras innehåll, kunna stadga sitt omdöme och ifva ständerna del deraf? Om nu 1. ex. stin omdöme: blifvit ofördelaktigt, så att utskottet funnit regeringens pohtik tadelvärd, skulle det äfven då haft rättighet och plikt att: fördölja handlingaraes innehåll, men icke desto mindre på grund af detta kunnat tillstyrka rikets ständer att anmäla något eller några af statsråden till entledigande? Och skulle väl förhållandet vara annorlunda derföre, att utskottet icke funnit skäl till anmärkning? Sådant synes oss verkligen allt för örimligt. Eller skulle svenska folket och dess representanter böra åtnöja sig med omdömet hos ett utskott -f 24 personer uti en af landets allra vigtigaste angelägenheter, hvaröfver, enligt grundlagen, icke utskottet, . utan rikets ständer sjelfva, ega att fatta ett. afgörande beslut? ud Svenska Tidningen invänder, att framläg-.