att följa sig på det sätt att han strukit sin svett på hans snabel, och efter denna lukt gick djuret. Det var vänligt mot Henning, mena knuffade kull alla andra och böll ett förfärligt väsende, till vänneroas stora nöje. Men npatten inträdde och ävnu var icke Willem återkommen. .. Wahlberg bief orolig, sköt flera skott, men utan svar. Slatligen kom Willem och visade i vagnsöppningen sitt långa, magra, orörliga ansigte. Vanligen talade han ganska livet, nu alls intet; hans enstafviga svar voro föga muppbyggeliga. Sönderbråkad af trötthet, tog den tyste jägaren sitt kaffe, och först då han upphängde sin bössa, berättade han ordentligt siva äfventyr för Wahlberg. — Vi funno hans kläder mer än vanligt i trasor, och när vi anmärkte det, så började Willem, som icke besvärades af digressioner, att svärja öfver detta fördömda land, så oländigt, så öfverfullt af träd och taggväxter. Min själs, sade ban, förstör man icke bär alldeles sina byxor., Vi fiago slutligen höra hogom berätta ett äfventyr, i hvilket han sannolikt förlorat lifvet utan det lugn, hvarmed han så rikligen var utrustad. Nära en trapp elefanter, på hvilka han hade vissa asigter, sökte han att komma under vinden för dem; men en af dem, vädrande vår jägare, skiljer sig ifrån de andra och anfaller med sänkt hufvud. Willem såg svårigheten att skjuta, kastar blicken till venster och finner der blott en ravin af vid pass 24 fots lodrät djup. Faran att störta dit var lika stor, som den -banville undvika, hvarföre han inväntade djuret. Efter ett ögonblick nästan vidrörde dethorom Willem hoppar åt höger, afskjuter, utan att lägga an, sitt skott, hvilket krossar elefabtens andra ryggkota; men i sitt fall höll elefanten på att krossa skytten, som, tumlande omkull, med möda stannade på ravinens yttersta brädd,,