jonsläkaretjemnst han nu bestrider: Denne eger Du att såsom dagaflöning författningsenligt uppbära 1095 rår bko årligen, d. v. s. 245 rdr mera än hvad ban sisom ordinarie bateljosiskate kunde påräkna och I än hvad ataten besparar genom vakanaen. Han har dessutom den fördelen ait i bändelse af krig eller rege tets borikommendering icke vara förbunden att lyda uppbrottstrumpeten. Hosbålisnitet att sälta tjenstemannslönerna så liga, att ingen sill mottaga tjensterna, är, som man ser, ledande till ökade kostneder i stället för besparing. Vakanserna måste vid sådant förhillande ständigt ökas. Professor Cederschiöld bar ien not till sin motion visat huru härs med förhåller sig. Fältläkarekårens ställning 1856. Svenska värfvade och indelta armen har inalles101-å stat uppförda läkarebeställningar, nemligen 37 regementsoch 64 bataljonsläkareplatser. Af dessa äro 27, d. v. s. mera än !,, antingen vakanta eller o k bestridas de, i brist på sökande, af personer som ej till tjensten kunna på ordinarie stat uppföras. Armens ordinarie läkare uppgå således till endast 74. och af dem äro ganska många vid d n framskridna ålder, att de icke under ett aktift rig kunna påräknas blifva truppen följaktige. Af de 35 befiotlige regementsläkarne äro nemligen 2 öfver 70 år, 5 mellan 60 och 70 och 15 mellan 50 och 60. Inocm denna grad hafva således 22 af 35 (d. v. s. 63: procent) hunnit pensionsmessig ålder, och af befintge, ordinarie förste bataljonsläkare hafva mera än 10 procent uppnått denna ålder. Mera än hälften af armåns: läkareplatser äro således att anse såsom vakanta. Vid värfvade armån utom Stockholm finnes ingen enda 2:dra bataljonsläkareplats tillsatt. — Med föortans läkare är förbållandet likartadt. Ingen enda 2:1re bataljonsläkare finnes. Vid hufvudstationer borde finnas 8 läkare, men finnas endast 3, och af dem är en 63 och en annan 53 år gammal. Vid Göteborgs station finnes ingen läkare. Sådan är sållningen. Må man efter densamma döma huradan armöns sjukvård skulle blifva i händelse den skulle ställas på krigsfot. Hvad som 1808 och 1809 inträffade med landtvärnet skall då ånyo inträffa ned vår beväring. Den skall tillintetgöras af ohejdade farsoter, tilläfventyrs utan att bafva sett någon fiende. Sådant öde har förr mers än en gång träffat vår armå.r Så långt de numeriska förhållandena. Orsaken till detta för fosterlandet och dess arme vader ett krig olyckliga förhållande ligger deri — för att tala öppet — att läkare öfverallt annorstädes joona få bättre vilkor och se en ljusare framtid än v.d armån; med andra ord, att läkarne icke hafva behof af armån, under det att armån dock alltid måste hafva behof af läkare. De civila läkaretjensterna ökas till antal och till i: komster. Detta är i synnerhet händelsen med privata befattningar. Då en bruksegare ger sin läkare 1000 rdr rmt i lön och alltidg fritt, måste bataljonsiskarelönen, 375 rdr rmt, aktas föga. Stadsläkarelönerna hafva nästan öfverallt mångdubblats mot förr; hb uksoch distriktläkareplatserna ökas alltjemt till sutal med stigande löner; städerna och orterna tilltega i folkmängd och materiel välmåga, så att lätsren, nu mera än förr, endast genom enskilt praktik kan skapa sitt oberoende. 3 Det. som är gifvet är, att läkaren framförallt måste lefva af enskilt praktik och således icke utan besänklighet ingår i tjenstebefattniogar, som i sig innebära möjligheten och numera; sedan den eviga freden hotar att hvarje ögonblick förvandlas till krig, den nära bestämda sannolikheten att förre lier senare under måvader, kanske år, utan alla förberedelser ryckas från sia vanliga verkningskrets och förlora den terrävg han som läkare vunnit ?). Detta förLållande ändras föga af ett eller annat buadra riksdalers tillägg på lönen, då den ändå är så Jiten att den, äfven med de allra blygsemmaste fordriogar på lifvets goda, icke räcker till; ännu minÅre verkar enliten löneförhöjaing i de högre graderna, då möjligheten att avancera med all möjlig försigvighet blifvit stängd, och avancercanget dessutom i nkomstväg gör nära nog ingenting vid saken. Reementsläkaretjensterna, de högsta hvartill militäräkaren kan siräfva, skimra i ett aflägset fjerran med den lockande utsigten till god bergning och ekonomiskt oberoende, nemligen en stutsummäa af ett tusen två hundra riksdaler riksmynt, samma belopp som man anser behöfiigt för den garnisonerande underlöjtnantens lefnadskostnad; och för att ernå detta skall läkaren i tjugo, kanske trettio år vara färdig att vid ordres bryta upp från hus och hem och lita sina verkliga och enda inkomstkällor tömmas :f andra, som varit kloka nog att icke binda sig. Huru kan man föreställa sig att läkaren, som, i likhet med andra, under sin styrkas ålder vill skapa ig sin framtids oberoende och finna den enikilta praktiken vara enda vilkoret derför, skulle vilja ha en tjenst, som hvarje år på en tid rycker honom från den, och som vid inträffande krig rent af till iotetgör den mödosamt grundlagda byggnaden? Följden blir den vi se för oss, att ingen läkare söker sig in vid armån, att de lägre läkareplatserna stå . obesatta, och att i de högre några gubbar gå och 3ota på den intill den senaste ålderdomen framskjutna pensionstiden, för att vackert och väl kunoa så sin väg med erfarenheter, som göra, ait de aldrig åtminstone ztillråda siova yngre kamrater att iölja deras exempel. Sådan är stäliningen och sådan måste den också förblifva intill dess man börjar fatta, att 1:0) läkare icke kunna skapas, utan måste växa upp af sig sjelfva; 2:0) att dewa icke sker i den riktning man önkar, utan under sådant vilkor att det kan ske, och 1:0) ait detta vilkor oafvisligen är, att åt militärläarne beredes en tjenstemannaställning och atiövingsvilkor, som motsvara de uppoffringar de gå till möes, då de fästat sig vid armån, Vi anse bättre löner för nödvändiga; men om dessa möjligen icke kunna bli fullt tillräckliga i lägsta graden, bör dock en möjlighet fionas att en gång hinna en tillräcklig lön, och för denna möjlighet finaes ingen annan utväg än att regementsläkarelönerva ökas, och att de öfveråriges flyttning på reservtat underlättas. Så-länge detta icke genomföres, är det klart för hvar man, att armån icke kan ha en tillräcklig och rörlig, med verkliga kunskaper utrustad läkarekär, stt således landets söner, vår ungdom och vårt förvar, vid ett blifvande krig äro, alldeles som 1808 — 1809, öfverlemnade åt slumpen och okunnigheten. Låtom oss klart inse hvar felen ligga och i tid rätta lem så godt vi kunna, på det att historien icke äniu en gång måtte upprulla den hjertskakande målvingen af 1808—1809 års krig, d-ssa bilder af alltnppoffrande trohet och ett aldrig svikande mod på ) Blott ett exempel bland mängden: Under 1848 års kommenderiog till Skåne måste en bataljonsläkare, hvars hufvudsakligaste löneinkomst var en bruksläkarebefattning och enskilta ackorderi grannskapet, för att bibehålla dessa, för hans uppehälle nödiga förmåner, bålla läkare på stället under sin bortovaro. Han betalade 4 rdr bko i dagtiraktamente åt sin vikarie och uppbar sjelf vid regementet 36 sk. samma mynt. — Det är klart att han, fastån änouv i sin kraftfulla ålder, måst gå ut armån, om ett verkligt krig varitifråga. Man kan offra tid och möda, men att som belöning se itt välstånd förstördt — år för mycket. tam, och med en vagn förespä d med tolf ar. Med denna ringa styrka, der bans egen 4 amn hufondakaen. haegaf han ste fotad