Det är således icke nog att för ögonblicket efter babag tillskapa en så kallad läkarekår, hvars hela förråd af kunskap eller handlag beror på en eller äonan månad: undervisning, eller som, i likhet med 1508, saknar alla tecken till kunskaper 2). JLäkarekonsten är en vetenskap, om någonting är dsi -— deg beror på en massa erfarenheter, en massa af. kunskaper och idekombinationer, som det fordrar tid ett genomgå och inbämta. Den är icke ett handt verk eeh låter sldrig ostraffadt anse sig såsom :ådant. En aonan grundfalsk tanke är denna: Om det blir krig, så anmäla sig tillräckligt civil läkare att ingå i armen.n Denna förutsättniog är verkligen enfaldig; ty hvar ifrån skulle alla dessa väl komma? Tror man väl ätt läkaren är mindre beroende af omständigheterna äv andra? Trer man väl att han, sedan ham från början, genom de dåliga vilkoren man erbjuder hogom som armens läkare, blifvit derifrån afvisad — sedan ban bygt hela sin lefnadsplan på en annan grund och ingått förbindelser, dera han bvarken kan eiler får rubba — i ett nu kan, äfren om han ville det, slita alla de gamla banden, för att — af menskligbet, heter det — begifra sig till armön, der man för ögonblicket behöfrer honom, men genast bortkastar bonom såsom onödig, så enart den första tryckningen upphört? Äfven om vi egde öfverflöd af Iäkare, så kunde ej tilloppet bli särdeles stort, emedan högst få äro i åen ställning, att de för em tillfällighet kunna uppbäfva bela sitt genom årslånga mödor grundlagdsa oberoende. Då således armön icke kan åtnöja sig med blott titulerade doktorer och okunnigheten iklädd fältläkareuniform, utan behöfver läketre med verkliga kunskaper och erfarenhet — och då desså bvarkem kunna för tilfället befallas fram eller sjelfmant komma preciet då de behöfvas, så följer deraf att armen måste ha en tillräckligt stor permanent läkarekår, för att under ett krig kunna med råd och dåd bidraga till armens välfärd, och genom sio öfrerlägsenhet i medicinskt fretande sammanhålla och begagna de tillfälliga biträden, som då, i alla fall, måste till bundratal anskaffas. Det vanliga försvaret för att vi icke ega en sådan permanent läkarekår är: vi ha ej råd att gifva nog stora löner för att fästa läkare vid armen; vi ha ej råd att göra organisationen sådan den borde vara. Det är emeliertid tydligt, att man alltid har råd nog att icke kasta ut sina penningar utan ändamål; ty dermed sparar man ju ingenting? — och vidare, att en klok och till och med kostsam åtgärd, i tid vidiagen, aldrig kan kosta så mycket som en i otid, af nöden framtvingad, ofullkomlig organisation kostar. Det, som väsentligast akiljer begge dessa sätt att spara, är, att det förra kostar peuningar och — duger, och det senare kostar mycket mera penningar och -— ieke duger. Vår arm6 företer i detta fall ett exempellöst förhållande. Vid kronprinsens husarregemente äro beg. e andre bataljonsläkaretjensterna lediga, hvadan lönen, 250 rdr, be-sparas staten, under det att tjensterna bestridas af tillförordnade, hvilka afiönas med dag traktamente. Å ena garnisonsorten förrättas tjenster sedan flera år tillbaka af en medicine studiosus, som aldrig undergått någon medicinsk examen och sanmolikt icke någonsin fortsätter sin akademiska kurs. Aflönad medelst dagtraktamente, uppbär han årligen af staten för sin bataljonsläkaretjens:göring 850 rdr bko, sålunda 609 rdr bko mera än den besparade ordinarie lönen och 50 rdr bko mera än samma regementes 66:årige regementsläkare efter 50 års tjenstetid å ordinarie stat uppbär, ehuru denne senare jemte regementsläkaretjensten, men u:an batajonsläkarebiträde, ansvarar för sjukvården inom en tre gånger så stor truppstyrka som den, för hvilken den bögre aflönade siudenten är ansvarig. Å andra gärnisonsorten förrättas bataljonsläkaretjensten af en m-gicine doktor, som tagit afsked från samma batal— på ejukbus, och när armen i December — för sjuklighet — måists återvända hem, hade den förlorat 4,175 döda på sjukbus och emdast 217 (tvåhondrasjutton) dödade i batalj, samt medförde bem 11,513 sjuka. I Spanien förlorsde engelsmännen på 41 månader (1811—1814) 34,769 man, af hvilka 8,889 atopat i batalj eller till följd af blessyrer, och resten, 25,880, afled på sjukhusen i följd af sjokdomaer. Ser man pu på expeditionen till Krim, så syxes det klart, att Eoglands administration i hvad den angår armåns helsovård iogenting lärt och ingepting glömt. Sverge tål icke så många varcingar som -Eagland. Bayerska armen 1812 tågade ut med 28,000 man (i Maj). Uader marschen led den at rödsot och tyfus, så att den 16 Augusti blott 10,000 man (icke hälften) voro stridbara; och vidare sjuknade af denna återstod i Januari 1813; så att armen (som gick ut 28,000 man) vid Cossia an der Oder hade blott 2253 — det vill såga ungefär !,, (en tolftedel) af den ursprungliga styrkan, — som kunde föra vapen, m. m. m. m. Vi hänvisa till den sakrika boken sjelf, der exempel ur alla Europas armeer och för en lång följd af år äro samlade. Frågan om för ett krig behöfves endast förbindare lärer besvaras af dessa siffror, så att kommentarier äro obehöfliga. 2) Ur samma bok (Upplysningar etc. af Eagberg och Liljewaleb) kunna vi ej underlåta att anföra följande lilla stycke som ett exempel huru det går, när man icke i tid skaffar sig läkare vid armen, ntan tror att de nog komma när de behöfvas. Hrr E. och L. säga: aSåsom intyg huru läkarevården å armöns sjukhus handhafdes under detta krig må anföras: Vid ett för vestra armen bestämdt sjukhus fungerade en badareelev från Stockhelm såsom sjukhusläkare. Han fiek till underläkare en 15-årig gymnasist, som pumera är en af svenska läkareksrens celebriteter. Behandlingen af de sjuka var enkel; de fingo, då diarrhe var förhanden, kritemulsion, men, byilken sjukdom de än annars hade, en blandning af lavendsi-. droppar och Hoffmans droppar. Dödligheten var enorm, ända till dess den unge gymnasisten af ställets kyrkoherde fåti låna Hedins Iäkarebok, då han på beskrifningen tyckte sig finna; att ce sjuka, som ideligen trakte-ades med Hoffmans droppar, ledo af bröstinflammation. Han meddelade då åt förmannen sin förmodan i detta afseende och upplyste honom om, att Hedin ) dylika fall tillråder ådsrlåtning. Tacksam för underrättelsen, griper badaren till ådersnäppsren, som derefter ganska flitigt användes med påföljd af en minskad dödlighet. — Et annat exempel. Då svenskarne i slutet af November 1808 lemnade Uleåborg, qvarlemnades jemte 1200 sjuka endast en läkare — en skolgosse, som till underläkare antagits. Denne egde 2:ne medel: ett hvitt pulver, hvars beståndsdelar han icke kände, samt rödt vin. Strax efter det ryssarne anla to sitt hufvudqvarter i staden, sjuk