Aftonbladet – 9 mars 1857, sida 2

räddningsmedel och frukta, att det redan använda blott torde påskynda bärjarens framfart. O, detsa ångestfulla ögonblick, då vi stirra på klockan och ingen läkare kommer, och hvarje pendaislag ljuder likt dödens allt mer sig närmande steg! O, finnes det något i himlen eller på jorden att mildra dylika timmars förtviflan? Ej ett ögonblick försummades af de tranne kring dödsbädden att gnidz de kallnande lemmarne och använda stimulerande medel, som den domnade naturen ej mera förnam. Hon lider icke, Gud vare tack åtminstone för dettal, sade Clayton och böjde sig öfver henne, kämpande mot ett bögljudt utbrott af sin smärta. Ett. vackert leende spred zig öfver hennes anlete, då hen slog upp ögonen och såg på dem alla och sade: Nej. kära vänner, jag lider inte; och jag går till det landet der ingen hder mer. Jag sörjer blott för dig, mic Edvardr, sade hon och såg på honom med en blick af himmelskt medlidande, Mins du hvad du sade en gång — komme hvud som helst — nu bar dat kommit, Edvard, och du måste bära det som en men. Gud kallar dig till ett godt verk — Tygga ej tillbska derför. Du är döpt med eld, och kom ibåg — det räcker ej st länge; svart, snart skall allt vara öfver. Och, Edvard, tag vård om mitt stackara folk; bed Tom vara god mot dem. Mir srme, trogne, gode Hirry! Ack. — det går så fort med mig! — snart — snart — Rösten upplöste sig i en hviskande suck. Lifvet tycktes. nu hafva koscentrerat sig endast till hjernan. Hon Jåg tydligen i sin sista slusmer, då doktorns steg bördes på verandan. Alla sågo mot dörren, och. doktor Butler, blek, mager och uttärd af ständiga ansträegnizgar och brist på hvila, isträdde. Han sade ej att allt hopp var ute, men hans