Aftonbladet – 7 mars 1857, sida 1

des vunnit en så allsidig belysning, att svärligen något nytt numera torde kunna framdragas å någondera sidan, ha vi ansett lämpligt att i en hastig öfverblick resumera så väl våra egna argumenter i frågan som våra motståndares, för att derigenom sätta läsaren i tillfälle att sjelf afväga dem mot hvarandra. Naturligt är dock, att vi inom det trånga utrymmet af några artiklar blott kunna framhäöfva de väsentligaste af båda sidornas grundskäl, liksom att vi hufvudsakligast komma att uppehålla oss vid stridspunkten om vestra banans dragande norr eller söder on Mälaren, då denna punkt, dels i följd af sin verkliga betydenhet, dels af de flerahanda intressen, som med den äro förknippade, på senare tiden så vuxit i dimensioner, att den nästan sammanfallit till ett med den stora ; frågan i sin helhet. . Vi börja vår resumå med en erinran om, att vi som ändamål för alla förbättringar i kommunikationer uppstälde i främsta rummet höjandet af landets välstånd och befordrandet af dess industriella lif. Härmed ha vi också, om vi äfven ej underkänt vigten af jernvägars dragande på ett för försvaret lämpligt sätt, likväl underordnat den under det förra, såsom det väsentligaste och det, utan hvars tillgodoseende på ett fullt riktigt sätt äfven det strategiska syftet måste i mer eller mindre grad förfelas, Ty om det också är sant, att ett Jands yttre försvar är det af dess intressen, för hvilket i första rummet bör sörjas, följer deraf dock ingalunda, att det bör ske på bekostnad af andra intressen, som, i det det de gifva statsorganismen dess kraftigaste näring, just utgöra sjelfva kärnan och grundvilkoret för ett verkligt nationalförsvar. Ett sådant intresse är en sund:.och kraftig folkuppfostran, och ett sådant är äfven och, om; möjligt, i ännu högre grad industrien. Hon är för nationalförsvaret hvad födan är för kroppen och dess armar: hon spänner dess muskler och stärker dess senor, oberäknadt det att hon i de tusenden som hon rycker upp ur eländets dåsiga liknöjdhet och gör intresserade för samhällets bestånd, vinner åt detsamma en hel armå af försvarare. En stat derföre, som gynnade sitt krigsväsende på sin-industris bekostnad, skulle snart märka, att hon försvagat dem båda, och detta är så sant, att äfven despotiska styrelser sett sig nödsakade att, för underhållande af sin hofoch militärlyx, gripa till de mest konstlade medel för att höja sitt folks industri. Att anlägga jernvägar i främsta rummet för strategiska ändamål, bar ännu ingen stat an. sett sig ega råd tills Endast Ryssland bsr tänkt derpå; men äfven Ryssland törde få svårt att sätta en sådan plan i verket. I andra länder bar man tvärtom ansett de förbinJ delselinier äfven i strategiskt hänseende för de riktigsste, som gå genom de folkrikaste och bördigaste trakterna och förbinda de i industrielt hänseende vigtigaste orterna. Denna åsigt tro vi äfven för oss vara den utan all fråga riktigsste, och skulle nu ej egnat så många ord åt denna axiomatiska sats, om vi ej sett en författare, som eljest i denna fråga är af bufvudsakligen samma tanke som vi, omfatta denna id om det strategiska ändamålets företräde, hvars alla konseqvenser han säkert ej fullt beräknat. Under utvecklingen af denna grundsats om höjandet af landets välstånd, som det första syftemålet med jernvägars anläggande, ha vi sökt visa orimligheten af att, utan afseende på industriens behof, endast för att skipa en slags topografisk rättvisa, utdela jernvägsstycken åt de särskilta delarne af landet efter en. på förhand uppgjord proportion, eller genom ett utstakande af jernvägar på kartan. Staten, har man sagt, bör följa den kloke landtmannens exempel, som icke skyr att nedlägga betydliga kapitaler för att bringa en hittills ofruktbar mosse till bördighet. Den bör, säger man vidare, göra mera afseende på den indirekta vinst, som i en närmsre eller fjärmare framtid genom en åt den högre odlingen vunnen landsort kommer att tillflyta den, äfven om den i början skulle tå vidkännas betydliga uppoffringar, än åt den direkta inkomsten för ögonblicket. Satsen är onekligen riktig, men dock endast under vissa: föratsättningar..-Staten.har ej mer än den enskilte råd! att-bortslösa sina medel på improduktiva företag. Den måste på förband med någon visshet kunna beräkna att dess företag skola, om , dlkså ej på ögonblicket, dock inom kort.-bära sig och ge-vinst, vare sig direkt eller irdirekt. -Men denna visshet kan den ej annorledes erhålla, in genom att på en klok hushållares sätt anställa praktiska kalkyler. I afseende på jernvägsbygnader bar den ingen säkrare måttstock för utrönandet af denna visshet, än den grad af trafik, som redan förefinnes. Frågar man derföre, hvar staten bör i första: rummet framdraga jernvägar, så måste svaret utan tvifvel lyda: ej der trafiken är obetydlig, ej heller der den är medelmåttig, utan der den är störst och lemnar utsigter att bli ännu större genom lättade kommunikationer. På dessa vägar skall nemligen ej blott den direkta vinsten först tillströmma statskassan, utan äfven den indirekta skall, i samma mån den nya förbindelsen på ett naturenligt sätt och liksom af sig sjelf ippstår, hastigare visa sigi ett ökadt välstånd, om kraftigt skall sprida sig i allt längre kretar från de trakter, som af jernvägen hafva medelbar fördel. Så har det visat sig i Engand och alla andra länder, der man förfarit raktiskt. Denna skenbara rättvisa skulle desgitom på längden bli den största och tyngsta rättvisa. Man är nemligen så benägen att öreställa sig staten som en rik godsherre, som ndast behöfver ösa ur en outtömlig kassasta för att dela ut sina gåfvor till höger ch venster, och glömmer så lätt a:t han enlast är förvaltare, som rör sig med de af samällsmedlemmarne sammanskjutna medlen. invänder han nu dessa medel till företag, som tan att ens medföra någon betydligare indi ekt vinst, eller denna lilla vinst endast för tt inskränktare antel af sina principaler, för öretagets bedrifvande årligen lemna ett benl I PP