TVP USS f SAERE SUSEGTIIUESI, TILL TUR AVEBPISTe ev gra visitationer. Kyrkans tillstånd borde behjer:ar, komministrars och adjunkters bebof tagas i betraktande. Aniörde med anledning af en föregående telares yttrande om höga löners sammanhang med bög lärdom, det gamla ordspråket: Plenus venter non studet libenter. Hr af Edholm upptog till besvarande några af åe för bifall anförda skälen. Hr Nordenfelt ville emot de här yttrade allmänna satser uppställa erfarenhetens vittnesbörd. Tal., som sjelf varit i tillfälle att på närmare håll åhöra huru biskoparne uppfatta sin här så mycket omordade representationsskyldighet, gjorde en ganska liflig och underhållande skildring öfver visitationsresorna inom Göteborgs stift, samt öfver det s. k. viaticum, bidrag, dem stiftspresterna, till åtlydnad af ordeniligt u;färdade, ehuru ej undertecknade cirkulärbref, lemna till hjelp åt biskopen vid dennes riksdagsresor. Friherre Alströmer fästade uppmärksamheten på, att förslaget ingalunda åsyftade att använda de möjliga besparingarne till för kyrkan främmande ändamål. Ea allmän öfvertygelse om, att biskoparne hade för mycket, hade utbildat sig, och just detta utgjorde ett kraftigt skäl för förslagets antzsgande. Hr N. Zersmeden fann den föreslagna undersökningen ej leda till annat än att taga från biskoparne deras inkomster. Frih. C. A. Raab fann med tillfredsställelse, att de liberala och de konservativa vid detta tillfälle räckt hvarandra handen. Inom andra embetsmannakorporationer hade redan flera regleringar egt rum; det återstod nu endast att reglera ecklesiastikstaten, hvars reglering väl ej borde anses vådligare än de öfriga staternas. Frågan måste emellertid egentligen betraktas ur religiös synpunkt, och då inses lätt prebendeförsamlingarnes behof af verkliga pastorer. Hvad man i biskoparnes aflöning besparat, genom att gifva dem prebtnden, har man förlorat i religiöst hänseende. Bakom närvarande fråga ligger en apnan, vida vigtigare, den nembgen, om hela ecklesiastikstatens reorganisation; Saar derföre börjat med biskopslönerna. Yrkade bifall. Hr F. W. af Sillen ville taga i försvar den mer eller mindre förföljda lärdomen. Presterna böra styra, genom öfverlågsen moralitet, religiositet och bildning. Derföre måste bildningen uppmuntras. Hr Printzensköld replikerade föregående talare samt upprepade till en del hvad han förut yttrat, att de lärde i allmänhet hafva ganska små inkomster ända tills de erhålla högre befordran. Grefve Liljencrantz besvarade de mot hans yttrande riktade anmärkningar. Frih. von Schulzenheim fann besynnerligt, att den förste talaren ej afgifvit sina anmärkningar i form af reservation inom utskottet. Tal. framstälde derefter bilden af en jordbrukande biskop, och fann en sådan ej värdig sin plats. Om man ansåg att biskopen i Lund had: lagom, så måste man så mycket mer beklaga biskopes i Wisby, som har så betydligt mindre. Betänkandet vore ett uttryck af hela landets önskan. Då hela kapellag finnas, dit presten kommer endast två gåvger om året, och dessa följaktligen sakna själavård, så har deremot en enda biskop så stora löneförmåner, att dermed kunde aflönas 50 prestmän. Om biskoparne vore ett stöd för svenska kyrkan, hvilket tal. ville erkänna,så vore väl al:a lika stödjande och borde ej en stöda för 20,000 och en annan för 4000 rdr. Tal. kunde ej finna annat, än att rikets ständer hafva rätt att taga reda på hvad helst de i landet önska samt reglera i förening med konungamakten. Yrkade bifall. Hr E. 0. v. Knorring tackade den förste talaren för att han börjat diskussionen, så att frågan blifvit föremål för behandling, särdeles som ridderskapet och adeln städse burit aktoing för andras rättigheter. Tal. instämde i yrkandet på antagandet af prosten Millns reservation. Grefve af Ugglas. Må presterskapet, om det gitter, åberopa sina privilegier; talaren trodds det icke. Efter slutad diskussion anstäldes först votering emellan Millens reservation och afslag såsom kontraproposition, hvarvid afslag segrade med 67 röster mot 25, hvarefter i hufvudvoteringen bifall segrade med 74 röster mot 14, som yrkade afslag. MR br JA vr BR DR Hj Br KAT KA RA I Jr Presteståndet. Af den i lördagens aftonplenum förda diskussion öfver ekonomiutskottets betänkande n:r 52, i fråga om föreslagen undersökning af biskopslönernas belopp m. m. (se Aftorbladet för den 26 Februari), om hvilken frågas utgång inom ståndet vi redan i korthet meddelat underrättelse, skola vi nu söka återgifva hufvuddragen. Först nppträdse professor Lindgren, som fann att utskottet af en illa dold ovilja emot biskopsinstitutionen; och med antagande att biskopslönerna vore öfverdrifvet stora, föreslagit en reglering af dessa löner. Visserligen kunde ej nekas, att några biskopsstolar vore högre doterade, än hvad för den tarfligaste bergning vore nödigt; men om man besinnade den häfdvunna fordran på en biskops välgörenhet och att just vid dessa biskopssäten, der med embetet äfven vore förenade prokansleriaten för rikets universiteter, denna välgörenhet företrädesvis behöfdes och toges i anspråk, torde ett nedsättande af inkomsterna blifva detsamma som att undandraga medellösa studerande och pauvres honteux ett skydd, som de hos dessa kyrkans chefer hittills ej förgäfves sökt. Hvad fördel på detta sätt vunnes, kunde talaren ej inse. Tal. hade dessutom aldrig funnit hos innehafvarne af dessa embeten något braskande lefoadssätt, som kunde visa att de ej gjorde ett värdigt bruk af sina inkomster. Om dessa ock vore olika fördelade och för några jemförelsevis stora, såg tal. ej något ondt deri. Han kunde ej godkänna den nivelleringsteori, som vill att två skall vara lika med ett. Att kommunistiskt taga der det finnes och lägga till der det fattas, båtade ingen, utan hade fastmer allmän fattigdom till följd. Ansåg den underd. skrifvelsen i smnet tjena till ingenting och yrkade afslag till de föreslagna åtgärderna. Prosten Landgren hade ej reserverat sig, emedan han i afseende på detta betänkande ej ansett farligare att kläda skott för en motivering, som han ej gillar, än vid så många andra tillfällen, då förbållandet varit detsamma. Till en början ville talaren motsäga de reservanter, som påstått, att utskottet häft i sigte en obillig inskränkning af biskopslönerna. Så kunde visserligen tyckas af slutrefrängen i utsköttets förslag, att de öfverskott, som kunde å biskopsinkomsterna uppkomma sedan kyrkoherdarne i de prebendepastorater, som afträddes, fått sina löner, skulle användas till förbättring af det svagast aflönåde presterskapets inkomster. Men om den föreslagna utredningen, såsom gifvet vore, ej komme att visa något sådant öfverskött, så vore ju denna refräng af ingen betydelse. Dessutom visade sig en sådan beskyllning mot utskottet sakna grund; enär inom detsamma uttälades den åsigt, att biskoparnes inkomster borde uppgå till ett belopp, motsvarande statsrådens, hvaraf man kunde finna, att en löneförminskning ej. egentligen åsyftats. Rätta afsigten vore deremot just uttryckt i kyrkoherden Schönbecks motion. För öfrigt vore, när en sådan fråga som den förevarande en gång blifvit väckt, enligt talarens mening, både klokt och välbetänkt att ej lemna den utan afseende, på samma sätt som man i krig anser klokt och välbetänkt, vär en brännare riktas emot flottan, att öppna lederna för att låta den passera. Ifrågavarande undersökning trodde talaren ej skulle leda till några fördelar för det lägre prester skapet. Hvad frågan om :prebendepastoraten beträffade, lade tal,, så mycket som någon, vigt derpå att alla kyrkans män: egde tillfälle till praktisk öfning. Likasom lårarne vid medicinska läroanstalter äro utmärkte lärare derigenom att de äro utmärkte praktici, så vore ock inom kyrkan förhållandet bkartadt. Derföre borde ej teoiogerna lösslitas från sambandet PO cr nNHmee AA rr