Aftonbladet – 6 mars 1857, sida 1

obestämd känsla af fasa ooh fruktan smyga sig öfver honom. Röstens tonfall och det mystiska och vildai talarens uttryck återkallade för hans minne den sällsamma händelgen under aftonens camp-meeting ; och ehuru han på det ifrigaste sökte öfvertyga sig sjelf, stt dettroligen var någon vild och fanatisk svärmare, gjord ännu mera fanatisk genom den omgifvande döden och förstörelsen, som yttrat dessa fruktansvärda förbannelser, kunde han dock ej värja sig för en tryckande tyngd af hemska aningar. Tusentals lefvande fibrer förena oss med det okända lifvet efter detta; och de modigaste hjertan, hvilkas slag aldrig hämmats af någon dödlig fruktan, hafva stundom stannat vid fläkten af en hviskning från det beslöjade hädanefter. Måhända bar till och med den skarpaste tviflare sina stunder, hvilka han blyges att erkänna, då också han ger vika för makten sf dessa fruktansvärda föreningslänkar, som binda oss vid det okändas område. Vi få derföre ej undra att Clayton, 1 trots af sig sjelf, tyckte sig hafva erbållit en hemlighetsfull varning. Det var honom en lättnad, då den långsamma dagningens gråa dunkel slutligen genomträngdes af långa strålar af ljus från den uppgående solen och dagen inbröt fröjdefull och jublande, som hade sorg och suckar och död blott funnits tillinattens drömmar. Detvar sällsamt att se huru under den förfärliga landsplågans härjningar naturkrafterna orubbadt fortsatte sin regelbundna sköna och herrliga verksamhet, Bland vex. lande hopp och fruktan och dödsskrän och gråt och jemmer och bristande hjertan, uppgick solen och steg på himlen i oförminskad herrlighet, och daggen glindrade och skymningen utbredde sin dunkla slöja, tung af stjernor, och foglarne sjöngo och vattnen gorlade friskt, och blomsetren doftade och allt i naturen var öfverflöd och fröjd och jubel. Då Clayton kom in på Canemas egor, frågade han den första han mötte efter dess egarinna, med en röst som darrade af ångest. — Gu ske lof, hon lefver! sade han. Det var då blott en dröm ! (Forts.)