Aftonbladet – 6 mars 1857, sida 1

det skall dig icke gifvet varda. Ty den stjernan, hvars namn ka.las malört, har fallit, och dödens tid är kommen, att de skola dömda varda. Och se der sitter på den hvita skyn en som lik Menniskones Son är och har på sitt hufvud en guldkrona och i sin hand en hvass lial Derpå svängande handen högt öfver sitt bufvud med en åtbörd af vild hänryckning, ropade han: Hugg till med din lia och skär upp vinqvistarne på jorden, ty hennes drufvor äro fulleligen mogne. Och se, pressen skall varda trampad utom staden och blodet skall gå ut af pressen allt intill betslen på hästarne! Ve! vel ve! dem som bo på jorden för de andra tre englars basuner, hvilka ännu ljuda skola ! De förfärliga orden skallade genom skogens dunkla hvalf, likt en dödsengels förbannelser. Efter några ögonblicks tystnad återtog talaren med sgaktare och mera klagande stämma: Gråter ej öfver den döda, icke heller sörjer! Ty ge ett lam står på Zions berg, och med thy hundrade fyraoch fyrtio tusende, och de hafva dess faders namn inskrifvet på. sina anleten. Desse äro de com följa lammet ehvart jet går, och i deras mun är intet svek funnet, ty de äro utan vank inför Guds tron. Si engeln med Guds insegel har gått ut bland menniskora barn och skall bära lamsens insegel på sitt ännels Skepnaden vände sig långeamt bort, och sjöng, medan han så småningom försvann i skogen, i samma dystra greflika tonart; men denna gång ljöd sången med ett vildt och klagande ljud, likt klämtslagen af en tung slocka. Ding och dång, Hör dödens sång. Lef väl, o fader! Jorda mig i bemlandsjord Hos moder min. Ding och däng, Hör dödens sång ! Medan Clayton långsamt fortsatte sin färd på den ödsliga stigen, kände han en dunkel