Aftonbladet – 6 mars 1857, sida 1

— ögonblicket derefter rusade han upp med det öppna brefvet sammantryckt i handen, grep sin hätt och ilade till närmaste hyrkusk. Gif mig den snabbaste hist ni har — en som kan hålla ut både natt och dag!, sade han. Jag måste: rida för lifvet. i Och efter en half timma var Clayton redan i full fart; på vägen. Med den långsamma och osäkra postvagnen skulle det fordrats minst tre dagar för att hinna till Canema. Clayton hoppades genom ansträngande af alla sina krafter att hinna dit på tjugofyra timmar. Han sprängde således framåt, manande sin häst till yttersta möjliga snabbhet och utbytte den vid nästa postombyte mot en ny. Fortfarande på detta sätt befann han sig klockan omkring tre nästa morgon i skogarne femton mil från Canema. Den starka spinning af hela nerfsystemet, som hittillshållit honom uppe, började nu så småningom gifva vika. Hela natten hade han sprängt hejdlöst framåt genom de ödsliga tallskogarne, medan inga andra ögon än de mystiskt blinkande stjernornas derofvan skådat ned på honom. Vid sista stället, der han sökt få byta häst, hade allt varit fasa och förvirring. Tre menniskor lågo redan döda i huset och .en fjerde kämpade med döden. Öfver allt der vägen framgick och vid hvarje poststation tycktes luften genljuda af rykten och öfverdrifna berättelser om farsotens härjande framfart. Så snart han märkte att han närmade sig Canema, började han gripas af den namnlösa förskräckelse, hvilken hvar och en af oss torde hafva rönt vid hemkomsten efter en lång frånvaro och under den hemska aningen om en inträffad olycka, för hvilken själen ej kan uppgifva några bestämda gränsor. Då det ännu knappast var dager, passerade han förbi gamle Tiffs koja. En egen instinkt kom honom att stanna, för att göra några frågor hör, innan han färdades vidare fram till plantagen. Men då han närmade sig, såg ban trädgårdsgrindeni stå på glänt och dörren till huset lemnad öppen; Så han efter flere förnyade rop ej fick något svar,