OA Ma AS SR Åro delarne lika, hafve den arfvinge rättighet att lösa den andra ut, som vill betala högsta löseskillingen. GÅRDAGENS FÖRMIDDAGSPLENUM. Ridderskapet och Adeln. Enligt löfte redogöra vi här för diskussionen öfver statsutskottets utlåtande med anledning af kongl. proposvitionen angående upphörande af tackjernstionde utom bergslag samt af hammarskatten. Utskottet bar dervid afstyrkt den förras upphörande och tillsty vrkt den senares bibehållande till hälften af dess nuva ande belopp. Hr Åker; nan sökte att i korthet historiskt belysa denna frågs!, som varit föremål för en utförlig behandlirg bride i tal och skrift. Jernhandteringen hade, ifrån : Wwt vara omhuldad af det mest utsträckta skydd (hvarv id talaren anförde ett kongl. bref af 1784, som vid 1000 rdrs vite förbjöd ansökning om bruksanläggnin, 8) småningom förlorat detsamma genom koloch tWekjernshandelns frigifning och den vid sista riksdag lemnade tillåtelsen att få exportera taekjern. Vid bo wttagandet af skyddet hade man ej tänkt på någon e sättning. Talaren uttalade sin bestämda åsigt, att jerntillverkningen vore helt och hållet en fabriksnär. Dg i afseende på yrket; men den vore i afseende på beskattningen olika med andra näringar, hvilka draga skatt för sin behillning, då ifrågavarande näring derevvot är åsatt en grundskatt. I den kongl. propositionen med förslag till ny tulltaxa hade äfven det sista skyddet för denna näring borttagits, då införsel af jern blifvit föreslagen, hvilken införsel förut varit förb,!uden. Talaren upptog till vederläggning de af utskottet framstålda skäl för afslag af den kongl. propositionen, och anförde bland annat, att priserna Jjern visserligen stigit, men att priset å kol, malm och transport i ännu högre grad stigit; att stångjernyhandteringen vore helt och hållet en konjunktursaffär, beroende af den utländska marknaden, hvarpå anfördes vom exempel att stångjernet, som förut betalats höga. nu ej kunde säljas; att det högre priset å braksegen.domar vore beroende af den dessa egendomar åtföljande jordegendom; och att de bruksegendomar, hvilka saknade sådan, vore nästan osäljbara. Af dessa skäl yrkade talaren bifall till den kongl. propositionen. Derjemte upplyste talaren, att hvad man föreslagit som vilkor för hammarskattens nedsättning till bälften, nemligen att det kongl. förordningen af 1846 i dess 2 innehåller, rörande inskränkning i bruks anläggande inom 2 mil från förutvarande, skulle upphäfvas, vore alldeles obehböfligt, emedan en sådan tillåtelse sällan eller aldrig kommit i fråga. Hr RB. N. G. Montgomery instämde med föregående tätare, emedan man vid bedömande af den svenska jerehandteringen måste taga i betraktande den utJländska, och man deraf måste finna den förras beroende af den senare samt af en tillfällig konjunktur. Den inom bergslag befintliga jernhandteringen vore väl i skatt lika, men i afseende på andra förmåner bättre lottad än den utom bergslag varande. Af dess skäl och med anledning af det kongl. förslaget vill Dy tulltaxa yrkade talaren återremiss å begge punk terna. Hr D. G. .Sddt. Om skatt bortteges från några medlemmar i s Wnhället, så måste den fördelas på de öfrige. Talaren ville derföre tillse, om tackjernstillverkningen vore 1 behof af en sådan skänk. Det befunnes då, att dennå tillverkning från 1837 med hvarje qvingqvennium tilloch med 1851 ökats med 100,000 sk, och att prisev stigit från 6 till om kring 11 rdr; från år 1855 hade den ökats med 200,000 sk. En tillverknivg, soin är i sådant tilltagande såväl till belopp som pris, vore enligt talarens åsigt ej i behof af en skattelindring. Som dock genom det afgifna förslaget till ny tulltaxa frågan fått en väsentligen olika ställning än förut, så vore talaren för en återremiss. Med hammarskatten vore ett helt olika förhållande. Stångjernstillverkningen hade ej visat samma framsteg, utan blott obetydligt gått framåt, och det sista årets högre priser trodde han likaledes vara beroende af konjunkturen. Talaren delade ej hr Åkermans åsigt om obehöfligheten af borttagandet af stadgandet rörande den s.k. fredsmilen, då detta vore en ren beskattningsfråga, hvaröfver ständerna bestämma. Privilegiet och skatten äro här stälda i beroende af hvarandra. Talaren medgaf dock, att vilkoret är af ingen vigt, då tillåtelse till anläggning af bruk ej nekas. Biföll derföre kongl. propositionen om hammarskattens upphörande. Friherre Schulzenheim fann sig förekommen af föregående talare och yrkade bifall på kongl. propositionen. Ju mindre behållningen pr skeppund af en större fabrikation vore, desto tyngre verkade skatten, som utgår med ett skeppund pr 100. Tal. visade att ibeloppet af skattenedsättningen utgjorde räntan å ett kapital, för hvilket 50 valsverk skulle kunna anlägTal. anförde äfven, att tackjernstillverkare inm vissa bergslager äfven vore underkastade rotering, och appläste ur hr Werns arbete uppgifter om huru tillverkningen uppslukar hela försäljningen. Vid den oro, Som nu råder för det finansiela lifvet, trodde J. det bästa medel att förekomma silfverexport och konsolidera banken vara att söka åstadkomma en stor xport. Hr Gripenstedt. De skäl, af hvilka utskottet funhit sig förhindradt att bifalla kongl. propositionen, hafva till grundtanke att jernhandteringens ställning ej vore i behof af den föreslagna lindriogen. Tal. rodde, att åtskilligt skulle kunna anföras emot dessa kkäl. Det högre priset å jernet måste noggrannt emföras med stegringen i andra hänseenden, hraHan, om äfven jernvärdet stigit, men derjemte priset Bk de för handteringen nödiga artiklar gjort detssmma, berörde högre värde ej utgjorde ett afgörande bevis. Men antaget, att jernbandteringen kan bära katten, så vore sådant ej den rätta utgångspunkten för beskattning; och derifrån kunde dragas de farli baste slutsatser, som skulle kunna angripa allt näingslif, så fort det visade sig blomstrande. Derföre bör man i första rummet afse om grundsatsen för eskattningen är rättvis och lämplig. Denna fråga besvarades af tal. med nej. Denna beskattnings förta fel vore att den utgår efter brutto och ej efter behållen inkomst, som naturligtvis är mindre vid Höre omkostnader. Oriktigheten hade haft sin grund privilegiisystemet och deri, att kronan af ålder anset; som egare till alla bergverk. Det är intressant at: ndersöka huru en sådan åsigt kunnat göra siggälbnde i ett land, hvarest aldrig någon feodalrätt funits. Kronans rätt började på 1300-talet och inräktade successift på allmänningar och bergverk, kill dess Gustaf I, som ofia handlade raskt, år 155! elt enkelt förklarade alla bergverk vara kronans. ör att skatterna måtte kanna utgöras af bergshanderingen, omgärdades denna med privilegier, som nv brsvuonit, till följd hvaraf det vore orättvist att biehålla skatten. Det vore dock ur nationalekonomisk bopunkt oriktigt, emedan näringar, som äro tnderastade konkurrens, ej böra beskattas högre än ytrst nödigt för att ej gå under. Skola närinoga; lögt beskattas, så behöfva de skydd och blifva mo opolier, hvaraf flera finnas i andra länder. Sverg: ker lyckligtvis blott ett sådant i bränvinsbränninlen. Ur denna synpunkt vore det oförklarligt och försvarligt att ej ingå På skattens upphörande fö n näring, som måste nihärda täflan med den:undska fabrikationen, hvilken ej drabbas af dylil att. Tal biföll kongl. propositionen, men ansåg er srremiss möjligen vara lämpligaste utvägen, Friherre W. F. Tersmeden kunde, ehuru ej resernt, icke gilla betänkandet. Då bruttotillverkninbn beskattas, så hade lokala förhållanden det störa inflytande på behållningen, emedan de betingz llverkningskostnaden. Tal. upptog en del af redar ä!, och ville i afseende på den anmärktz 1855 förklara den deraf, att 185 2 att fXövå ding rm lg I e en