Aftonbladet – 5 mars 1857, sida 2

ler mindre ensidiga utläggningar. Det är en sådan åsigt, som vi på förband vilja bestrida icke blott hvad den nu ifrågavarande saken beträffar, utan för alla de händelser, der, ge: nom i riksstånden framstälda anmärkningsanledningar, interpsllationcr ske till regeringen. Frågan var vid 1834 års riksdag föremål för diskussion så väl inom konstitutionsutskottet som riksstånden, hvaraf likväl det resultat uppstod, att konstitutionsutskottet a sågs skyldigt att, äfven då utekottet för sin del icke fann skäl till anmärkning, likväl inför riksstånden redogöra för behandlingen i statsrådet af den fråga, hvari anmärkning blifvit framstäld, äfvensom för motiverna till utskottets afstyrkande, hvarefter det ansågs bero af rikets ständer att besluta, huruvida anmärkningen borde godkännas eller icke. I detta hänseende anmärktes till och med vid 1809 års riksdag: att då det är folket, för hvars skull allmän styrelse är inrättad, de!samma bör ega rättighet att genom sina ombud känna huru styrelren föres; att således ständerna sjelfva (och ej blott ett utskott) böra ega rättighet att genom läsning af de i statsrådet förda protokoller inhämta en sådan kännedom, likasom det bör vara hvarje embetsmans ära och dyrbaraste rätt att dessa handlingar upjenbarligen undersökas och gra skas., Om denna mening icke vunne bifall, föreslogs: att då möjligen sanningens röst lättareskan nedtystas och öfvertygelsen snsrare döfvas ibland ett ringare antal represen tanter, än i en talrikare folksamling, konstitutionsutskottet må, vid statsrådsprotokollernas läsning och bedömande, förstärkas till ett antal af 30 ledamöter af hvart stånd. Vi anföra detta såsom ett bevis, att man redan för 50 år sedan föga gillade det hemlighetsmakeri, som ännu iakttages i afseende å staterådetsprotokoll; hvarföre det ännu mindre torde vara skäl att nu hysa så stor förskräckelse för uppenbarandet af handlingar, som rätteligen endast borde anses såsom bibang till dessa protokoll.