Aftonbladet – 4 mars 1857, sida 2

vudstaden boende och på fornforskningens fält hemmastadde pertoner skulle. med nöje och troligen utan ersättning åtaga sig at hålla sådana. Äfven i den s k. kronolänsmansexamen borde en sådan kunskapsfordran ingå. På detta sätt skulle de personer, som närmast komma i beröring med våra minnesmärken, blifva, ,med, dessa förtrogna och göra demi till föremål fö sin: -omhuldan; istället) för att nu förbise: dem af okunnighet ellör genotd liknöjdHet lemna dem till pris åt förstörelsen.. Genom läroböcker och folkskrifter i denna väg haf i Danmark en sådan aktning för forntida minnesmärken blifvit väckt, at ingen der finnes, som ej betraktar dem sätom det höfves; nemligen såsom en dyr: bar nationalegendom, hvars åverkan är ett helgerån, En annan åtgärd, som måste vidtagas; är en ändring af landtmöteristadgan: Ebbvar känner. förbudet. mot förnlemningars undanrödjaude, men vet måhända ieckevatt tillämpningen af detta förbud någon gång kan blifc: en orättvisa, som känbart drabbar en enskilt person. Vid ett landtmäteriskifte kan det. t.xx bända och händer ofta, att den ene delegåren får utbyta sina af intet odlingsförbud tryck:a egor emot andra, å hvilka fornlemningar.ärc belägna och som: fördenskull icke få odlas. Man vid ett sådant byte eger iuvgen affäknin; rum för den sålunda till odling förbjuda: delen, utan denna bytes jemt om jemtmo: annan lika graderad ). En sådan orättvis retar till lagbrott, under det kanske störste delen tror: sig just genom den förra hafv: fått medgifven rätt till det senare. Härvidla; borde fördenskull stadgas; att då inom skiftet fornlemningar finnas af den vigt att de böra bibehållas — och de fleste äro väl så dana — skola dessa icke i skiftet inbegripas utan anses såsom samfäld tillhörighet, hvars grund väl kunde få afbetas, men föröfrigt ej rubbas. Härpå blefve. ingen enskilt lidande utan den obetydliga jordlapp; som här-kunde ifrågakomma, fördelades såsom impedimen på alla skiftesdelegarne.. Funnes! åter en så dan fornlemning på skiftad eller oskiftac mark, hvarsbibekållande, stodev i uppenba strid med jordegares väsentliga fördel, men vore af beskaffenhet att den på intet vilko borde gå förlorad, borde båda dessa förhål lånden pröfvas, och staten, efter ärliga män: uppskattning, densanmma inlösa. Ett änslä; till en sådan inlösen blefve äfven en; obetydlighet, emedan detsamma, om man uppstälde nödiga försigtig hetsmåitt emot en oärlig vinningslysttad, högst sullan sKulle behöfva tagas i anspråk. . Ett. återstår dock, och detta det allravigtigaste. Ett per eller flere dertill duglige persoher — ty en är, i vårt vidsträckta land med deas talrika fornlemningar, för litet — måst: ofördröjligen förorånas att inspektera, anteckn: och förrätta ett slags inventarium och värdering öfver de fornlemningar vi ega qvar, för att kunne bestämma det olika bötesbelopp, hvarmed derag åverkan borde beläggas, samt för öfrigt vidtaga för hvarje. ort lämpliga åtgärder til dessrämos skydd. Träffades valet af dexse personer rätt, försåges de med tillräcklig myndighet: att göra sina föreskrifter gällande, hand: lade de efter bestämd plan och sattes de i tillfälle att för ändamålets vinnande med si; för. na passande. biträden i provinserna skull: en sådan inspektion kunna: vara. verkstäld inom nägra år. I den mån inspektionen med bunnes, borde förteckningarne öfver hvarje sockens minnesmiäken,! åtföljäa af vederbörligen stadgade höga vitesiörbudmot de! sena res ofredande, i dess kytkas vapenhus eller annorstädes uppslås och. ett: par gånger. om året från predikstolatne upplösas. Under tider akulls, genom en sådan verksamhet, nänaedomr af och intresse för våra vördnadsvärda fornminnen spridas ibland folket sjelft, och dessa derigenorm vinna ett skydd, tiloch meö verksämmare, äd det som kan lemnas af.den strängaste lagstiftning. Under tiden skulle ock åtskilliga sf derlemmngar af medeltidskonst m. m., som, förvarade vid kyrkorna, nu ringa aktas, kuäna at församlingar såtom gåfvor till hstionsltiusedm eller till stiftsttödernas samlin gar aflemnaås. På deta sätt bar Dånmatk gått till vägs vid vårdandöt aftstäa forntida minnernäärken. Atven dör vär Pga om i gång, då för lomkring! 120å 14 8r sedan p-NTEAN förördtvade den nvitiske J. Worsaae till inspektor ötver fortlenmmingarne. .Genorh häns trögna fesör, bans? fråmställningar och uppmuntrin gar, i förening red utdelade foikskrifter i ämnet; harcdetta land häntit det! mål, sota vi nä söka, mMengivårligens kuna ernå på annan väg än den höcangiföar Riksantiqvarieh, hvilken åligger uppslgten öfver våra minnes: märken. hälles aft sina enibetsgöromål för mycket bunden i hufvädstaden, för att hår som sig bör skulle kunna utöfva den i den riktning-somm vi här antydt., Han måste ovilkorligen för detta ändamål hafva kunnigabiträden, om något skall uträttas. De högsy måttliga kosthader, som Lärafi kunna blifvå en följd, löra icke kunna innebära något af, skräckande, då det i detta fall verkligen gäl ler fosterlandetå3 heder; då det gäller att åt våra efterkommande öfverlemna minnesmöärkena af vår forntid, dem en kedja sf slägten under: ett åriusende vördat och oskadda ,anförtrott i vår vård: Ve den nationalitetjson: ringa akter sina forntidsxinnen, från hvilk: så mången manande stämma om mandom och 4) Hvarje skifte innebär eljest i sig sjelft på. skoglösa orter, der stengärdesgårdår brukas, ettstort förderf för fornlemningarne genom de nya bägnader, som dersf blifva en följd och till hvilka stensättningar ej sällan i första rummet användag Ja ur dagca taga landtmätarne företrädes