Aftonbladet – 3 mars 1857, sida 1

känner mig ru vänligt stämd mot alla, och jag riktigt förebrår mig att jag så många gånger skrattat åt dem goda gumman, som jag nu tycker mig riktigt hålla af. Fon ville nödvändigt att jg skulle tala vid mr. Titmarsh, eftersom ham är prest. Jag gjorde det för hennes skull, men jag hade sannerligen irtet godt deraf. Han gjorde mig så många underliga frågor, och talade så mycket som jag inte bagrep, och var så torr och kall och stel — och du vet att sådana menniskor aldrig få uågon makt med mig. Jag kände mig blott förvirrad och olycklig at hans tal och tyckte han hade gjort mig mera ondt ärm godt. Men sedan gick jag bort i skogen till Tiff och läste om huru Jesus lät barnen komma till sig. Du kan aldrig tro hur förtjust Tiff var åt detta. Han hade mig att läsa om det tre fyra gånger för honom, och påstod att det var det bästa af hela testamentet. Tiff och jag förstå hvarandra myeket godt. Viäro båda lika okunniga, båda lika mycket nybörjare på vägen till Kanaans land, såsom han säger, men jag tänker vi ha funnit vägvisaren. Tant Nesbit är mycket oros lig för det jag känner mig så lycklig. Hon säger att hon är rädd jag inte har någon känsla 2f min synd. — Mias du att jag en gång talede om för dig hur lycklig jag kände rag första gårgen jag hörde verklig musik? Förut trodde jag mig kunna sjunga rätt bra; men inom en timma var all min musik förvandlad till bara odugtigt skräp, och dock skulle jag ej velat vara af med den för allt i verlden. Så är det nu också. Detta sköna Jesu lefverne — så fromt, så lugnt, så rent, så osjelfviskt, så fullt naturligt och dock så högt öfver vår natur — har visat mig hvad jag är för en fattig, usel, syndig menniska; oeh dock fröjdas jag. — Då jag första gången hörde