Aftonbladet – 28 februari 1857, sida 2

som en riktig tröst, att djefvulen långt för detta fått den der karlen i sina klor! Och det är inte mer än rätt och billigt, sade Tiff stötande sin hacka hårdt i jorden. Det odjuret! Låta döda alla de fattiga små barnen! Jag undrar just hvad ondt de gjort honom ? Kan intebegripa hvad han tänkte på ! Nina fann det nödvändigt att lugna den goda själen, för att förmå honom att i ro afhöra slutet på berättelsen,Hon fortfor att läsa om de vise männens nattliga färd, och huru stjernan gick framför dem ända till dess den stannade öfver det rum, hvarest barnet befann sig; huru; de gingo in och sågo det späda barnet ochMaria hans moder, och föllo ned för honom, offrande honom gåfvor af guld, rökelse och myrrha, Du Gud, om jag hade varit der! utbrast Tiff. Och det der lilla barnet var herrlighetens herre! Jag mins nog, miss Nina, hur jag hörde dem sjunga den der hyrnen vid mötet. Den der om hur englarne: åkallade honom; Den börjar så här, som ni ming. Och Tiff sjöng, till en slags söfvande vaggmelodi, ord, hvilkas poetiska bildspråk anslagit hans fantasi innan han fattat deras mening: sÖfver hans bädd falla daggdroppar kalla, Men der han slumrar i oskuldens skrud, Himlens englar i honom åkalla Allas vår frälsare, konung och Gud. Nina hade aldrig fattat, förr än hon-nu genoii den öfvertygande tron hos sina åhörare erfor den enkla hänförande poesien i denna legend, som likt en odödlig lilja blomstrar. i hjertat af kristendomen, lika fläckfri och ren nu som för adertonhundra år sedan. Detta Bethlehemsbarn, då han sedermera lärde i Galilgen, talade om säd, som föll i. god. jord, och bättre kunde ingen jord vara än deras hjertan, som här emottogo denna himlasäd. Då Nina slutat att läsa, fann hon sitt eget hjerta rördt