Aftonbladet – 26 februari 1857, sida 2

——6-—— — ——-—-— — —-— —kA—LL sin herre. Sade jag inte att han skulle hitta på någonting ? ; Han måste vara en förtjusande varelse, denne Dulcimer! sade Nina. Måhända för dig, svarade Anne; men för oss är han ganska svår att få makt med. Han är så totalt utan alla moraliska organer som en skata. Man frestas stundom att fråga, om dessa varelser hafva något mera än en efterapad återspegling af en mensklig själ, sådan som de tyska sagorna omtala hos tomtar och vattenandar, Jag kan ej se hos Dälcimer något annat än ett slags upptågsälskande djur. Han tycks ej hafva någon moralisk natur. Kanske, sade Nina, är det med hang moraliska natur som med cypressfröen jag sådde för tre månader sedan och hvilka först nu börjat gro. Jag tror verkligen att Edvard väntar sig något dylikt underverk endera dagen, sade Anne. Hang tro på den menskliga naturen är obegränsad. För min del anser jag detta som en af hans svagheter, men försöker icke dessmindre att hysa det hoppet, att Dulcimer en gång i tiden skall erhålla någon aflägsen förninmelse om skilnaden mellan lögn och sanning, mellan hanssegna tillhörigheter och annat folks, För närvarande är han den laglösaste snattare och Jjugare på hela plantagen. Han har varit så ven vid att låta sin qviokhet öfverskyla hans otaliga öfverträdelser, att det är nästan omöjligt att med föreställningar eller bannor göra något intryck på honom. Men hör! Är det ej en häst? Någon kommer i allen!n Båda lyssnade. Det är två, sade Nina. Just i detta ögonblick sågo de Clayton, ätföljd af en annan ryttare, hvilken vid närmare påseende befanns vara Frank Russel. I samma ögonblick hördes ljudet af fioler och banjor, och till Annes förvåning framträdde från skogslunden en procession af tjenare och barn, anförda af -Duleimer jemte några a hans kamrater, hvilka spelade och sjöngo.