Aftonbladet – 24 februari 1857, sida 1

STOCKHOLM den 24 Febr. Vi hafva erinrat, att vid reformerandet af ett föråldradt skatteväsen tionden, såvida den ännu är behäftad med de särskilta olägenheter, som åtfölja denna skatt — hvilket hos oss numera endast är förhållandet rasd tertialtionden — icke kan undgå att underkastas en med den fullkomligare odlingens fordringar öfverensstämmande reglering. Vi hafva fästat uppmärksamheten på, att en sådan reglering redan skett hos Europas alla bildade folk, samt tillika sökt aflägsna de farhågor, som kunde uppstå rörande syftet af en sådan åtgärd. Vi vilja nu något närmare fästa oss vid de grundväsentliga olägenheter, som vid en högra utveckling af jordens odling göra tionden så förhatlig, att man nästan öfver allt sökt afskaffa densamma genom dess förvandling till en annan afgift. Tionde är en urgammal skatt. Den, som utgick hos judarne till leviterna, är mest bekant, emedan mosaiska lagens bud åberopades såsom grund äfven för dess införande i den kristna vesterländska kyrkan. Men tionde och dylika skatter, utgörande en viss bestämd andel af bruttoafkastningen eller den så kallade råa inkomsten, förekomma ej blott hos judarne, utan äfven hos alla andra både orientens och occidentens folk, alldeles obero-, ende af kyrkans påbud. Så till exempel utgick äfven tionde såsom skatt till staten både i det gamla Grekland och i Rom. En allmän gällande grund till en sådan allmän företeelse måste finnas. Denna grund kan icke vara någon annan än den, att i ett mindre utbildadt samhällstillstånd den skattskyldiges råa inkomst utgör det naturligaste skatteföremålet, emedan den främst. faller i ögonen och minst kan undandöljas, och att det enklaste sätt att beskatta densamma är att taga en viss proportionerlig andel deraf. Den skattskyldige finner äfven till en början detta lindrigt, emedan han ser skatten stiga och falla efter inkomstens vexlande storlek. Det bestämda förhållande skatten har till hans hela inkomst synes ock böra gifva honom ett någorlunda nöjaktigt skydd emot uppbördsmannens vexationer. Dessa omständigheter göra tionde och dylika proportionella skatter af den råa inkomsten naturliga i staternas barndom och förklara tämligen tillfredsställande tiondens allmännelighet. Men för att vara naturliga och ej kännas alltför tryckande, förutsätta de ett ofullkomligt sambhällstillstånd, framförallt en ringa industriel utveckling. Under en sådan användes föga kapital och arbete till att åstadkomma den beskattade produkten; kostnaderna äro ringa, och den rena och den råa inkomsten falla sålunda någorlunda tillsammans. Tiondens egenskap att vara en skatt af den råa afkastningen är på en lägre industriel ståndpuokt föga tryckande, men är just den omständighet, hvilken vid en högre odling, då kostnaderna för produktens frambringande blifva större, gör denna skatt både tryckande och ojemn. Enligt all förnuftig finansteori är den skattskyldiges rena inkomst det enda riktiga skatteföremålet. Hvarje produkt måste lemna producenten ersättning för de kostnader, som varit nödiga för dess frambringande. Sker ej detta, medtages småningom kapitalet, och produktionen måste afstanna. Men af den rena inkomsten måste jemväl den skattskyldiges nödvändiga lefnadskostnad utgå, såvida den ej är beräknad med i kostnaderna för produkten. Hvad som sedermera blir öfver, det är den tillgång, hvaraf den skattskyldige kan bestrida de allmänna utgifterna; och det vanliga förbållandet är, att dessa beräknas till en viss andel i förhållande till denna behållning. En beskattning, som ej rättade sig efter den rena inkomsten, kunde komma att inkräkta på den del af den råa inkomsten, hvilken vore bestämd att ersätta de nödvändiga kostnaderna, och sålunda göra all produktion omöjlig. Medtoge den äfven endast den del af den rena afkastningen, hvilken utgöres af producentens nödvändiga lefnadskostnad, blir resultatet äfven detsamma, emedan, då producenten måste lefva, den lefnadskostnad, som ej kan utgå af den rena behållningen, måste drabba den del af produkten, som är bestämd att ersätta de öfriga arbetskostnaderna, följaktligen minska dess belopp, hvilket sålunda ej kan uppfylla sitt ändamål, att Iemna fullkomlig ersättning för det uppoffrade kapitalet. För öfrigt är det klart, att en skatt, anlagd efter råa afkastningen, ofta kan drabba ganska ojemnt, emedan kostnaderna för frambringandet af lika mängd af samma produkt kunna, under olika omständigheter, vara högst olika. Det anförda må vara tillräckligt att visa, det hvarje skatt, för att vara rättvis, d. v. 8. anlagd efter den skattiskyldiges förmåga att bära den, måste utgå af hans behållna eller rena inkomst. Hvarje annan leder till större eller mindre olägenheter. Nu är tionden likväl en skatt af den råa inkomsten; och de menliga följderna deraf uteblifva icke heller. Ett eller annat exempel må närmare upplysa detta förhållande. Om produkten ef en viss jord vore 100 tunnor, och kostnaderna för dess åstadsen! Det är If så det förslår hos den lilla