Aftonbladet – 23 februari 1857, sida 4

Bondeståndet. Diskussion om prinsregeringen. Petter Jönsson uppträdde först, icke för att påyrk bifall, icke heller för att förorda afslag Hade första af den tillstyrkta förordningen blot: innefattat, att ironföljaren skulle vid ifrågavarande fall vara sjelfskrifven regent, så kunde Petter Jönsson ha önskat bifall åt förslaget; men åt den så kallade prinsregeringen ville han aldrig gifva sin röst. Att förändringar i stadgarne för interimsregeringens sammansättning äro af nöden, det måste man medgifyva, Ay a regering, bestående af 20 personer, liknar till antalet nära nog en sockenstämma, och det kan väl aldrig vara rätt, 4.2 tror Petter Jönsson böra med några små förändringar antagas, och för att få dessa Endringar, önskade han en återr. miss till konstitusionsutskottet, som borde uppgöra ett förslag till behöfliga grundlagsförändringar härutinnan, utgående på att myndig kronprins skulle ega rätt föra rezeingen, då sådant hittills tillkommit interimsstyrelse, och att då interimsregering erforårades, den skulle bestå af, såsom här var föreslaget, 8, men helst blott 6 ledamöter, hvarigenom den genast vid behot kulle kunna vara komplett genom de båda svenska atsministrarne och ett svenskt statsråd samt norska statsministern och de två norska statsråd, som befana sig i Stoekholm. Anders Ersson från Elfsborgs län ansåg detta ;rslag böra vara beroende af det hvilande grundagsförslaget i fråga om den så kallade prinsregerinen. Skulle grundlagsförslaget falla, så bör. äfven etta falla, eljest skulle man på det sätt, hvarpä civillag stiftas, erhälia en författning, som .stode. alldeles i strid med grundlagen: Om man återremiterade betänkandet, så skulle man blott intrassla sig. Anders Ersson ville endast bifall till utskottets memorial, hvarigenom man äfven gillat och erkänt hvad et yttrar om .behofvet af ändring i fråga om inte-imsregeringen. Han önskade lika med Petter Jönson, att ingen annan kunglig prins än kronprins skulle vlifva delaktig af den föreslagna rätten att föra riksyrelsen, och att interimsregering måtte blifva bestämd att utgöras af 8 eller hälst 6 ledamöter. Derefter uppträdde Mengel, som anförde: att då Jet hvilandesförslaget till förändring i grundlagen I REIN SA REA