Aftonbladet – 23 februari 1857, sida 4

-fliga makten, så länge han utom sina riken vistas Jutan före statsrådet, under sådan konungens frånvaro, regeringen i hans namn, med all den rätt, söm derna regeringsform konungen tillägger, dock — — Riksakten i 4-7 bestämmer, att under sådant förhållande, som ofvan nämdt är, 10 svenska och 10 norska statsråd skola sammanträda i Stockholm, att ot göra de förenade rikenas. regering under namn af Sverges och Norges interimsregering. Hvilka olägenheter åtfölja dessa stadganden? Sor T mig synes endast få och af mindre väsentlig vigt. Bland dessa är den att regeringen till följd af de många personerna blir i sin arbetsordning något lång släpig och trög; men detta betyder föga, då man erinrar sig, att inga organisationsfrågor härunder företagas, utan endast de kuranta göromålen skötas. Deremot, långt ifrån att förnekas, måste i stället framhållas dessa stadgandens oegentlighet deruti; att norske män besluta i rent svenska ärenden och tvärtom ;-men detta förhållande både bör och kan förän: dras, så att begge folkens regeringsmän endast besluta i rent unionella frågor. För öfrigt kan man ju reducerainterimsregeringer till färre antal personer. vd Att göra en stark interimsregering lärer väl icke blifvaså lätt, ty då konungen är borta, är hufvudet i regeringen borta, och det kommer att saknas, huru mar än må sammansätta interimsregeringen. Hvad före: Å slår man nu i stället för detta? Om vid något tillfälle, då det, efter bestämmel serna i Sverges och Norges grundlagar samt riksak: ten, hitintills tillkommit Sverges och Norges interims: regering att förestå rikenas styrelse, tronföljaren upp: nått aderton år, skall han såsom regent riksstyrelsen under tiden föra. Har ej tronföljaren denna åldej uppnått, eller är hav hindrad att rikenas styrelse öf: vertaga, förordne konungen isammansatt statsråd ti!l regent annan till tronföljden berättigad prins, der der nämde ålder hunnit. Är icke sådant förord: nande af konuogen gifvet, eller är den förordnade regenten hindrad ait styre!sen utöfva, tillträde der till tronföljden berättigade prins,; som fylt adertor år, styrelsen som regent, samt om han är derifråt hindrad den närmast efter honom till tronföljden be: rättigade prins, hviken vämde ålder uppnått, och så vidare efter arfsfö:jden. Detta förslag står i trognaste öfverensstämmelse med från föregående riksdag hvilande grundlagsän! dringsförslag. Detta kan verkligen kallas radikalt, ett fullkomligi prinsregeringsförslag. — Det kan icke annat än förefalla oss så kallade radikaler bra löjligt, att de konservativa majoriteterna äfven blifva radikala, vore det äfven blott i en och annan ömtålig fråga. Vid granskning af denna kongl. proposition är nödvändigt eftersinna, om vi ega exeinpel af någon lik artad regering i våra framfarna tider; ty säsom er häfdateeknare har sagt, är historien framtidens spegel. Det som förekommit i folkets politiska, sociala och religiösa lif och åter uppdyker under likartade förhållanden, kan till följder och verkaingar tydligen i historien återspeglas. Historien förmäler om tvenne slag af prinsregering. Det ena bar fordom brukats i vårt land. Detbestod deri, att den regerande konungen, som förlänat rikei åt sin äldste son, gifvit åt sina andra söner fursteoch hertigdömen. Kastom ögat på en sådan historiens tafla under Foltkungaättens regering. Den utmärkes af inbördes krig, brodermord, landets förhärjning och sönderdelning samt allmän anarki, upplösande sig i landets öfverantvardande åt utländska regenter. Derefter uppdyker ånyo denna princip under Gustaf Wasa. Han, fosterlandets räddarå, grundläggaren sf vår storhet för flera bundra år, svenska adelsbegreppets hög sta förkroppsligande, stamfadren till vår nyare historias konungalängd ; han, denne ädle och store konung, skulle göra sig skyldig till samma fel, som han på så nära håll hade åskådat. — Historien bevarar följderna deraf. Det länder Gustaf den Stores dotter, den snillrika drottning Kristina, till förtjenst att hafva gjort ett slut på denna nesliga familjpslitik, som redan i allmänna opinionen fått sin förkastelsedom, genom ett stadgande, intaget i prins Karl Gustafs försäkran af 1650 den 20 Okto;ser, så lydande å peg. 3: att riket aldrig mera skall delas, utan alltid vara under den regerande könungen tillhopx, så stt hvarken arffurste eller dess lifarfviogar skulle med något furstendöme förlänas.n Skall. denna regeringspolitik for alltid hvila, eller månne den skall ånyo uppdyka? Det var icke genom regeringen öfver hertigdömen, hvilken regering skulle vara konungens regering underåånig, som prinsregeringen var skadlig, utan genom det tillfälle att bilds partier och anhang, som denna familjpolitik blef så förderflig. Skall icke hvarje tillfälle till inflytande och makt framalstra samma resultat? Det andra sättet af prinsregering förekommer först med hertig Carl, som 1792 valdes till riksföreståndare, liksom under vårt nuvarande statsskick kronI prinsen Karl Johan förde regeringen under Karl den ) trettondes senare regeringsår. Begge dessa exempel på prinsregering visa, att denna regering grundat sig på svenska folkets förtroende till-en viss person, på en viss tid. 1854 års ständers konservativa majoriteter och regering tillhör äran af ett dylikt förslag, grundadt på bördsprerogativer. Det konstitutionella samhället bar uttalat en stor grundsats; som det vid alla tillfällen bör bevaka; att den ieke må trädas för nära. Den lyder: befordran i mån af allmänt förtroende och förtjenst: Att i vår tid framkomma med ett förslag; bygdt på börden, synes vara en protest mot denna grundsats. Det gifves blott ett enda undantag från dennaregel, som af alla statsmän oeh vise blifvit vid sidan häraf erkändt, och det är för konungen, och detta undantagsförtroende öfverflyttar sig blott från konung till konung: Våra grundlagar bestämma ju tydligt i 28 regaringsformen: Konungen fäste vid alla befordringar afseende endast å de sökandes förtjenst och skicklighet, men ieke på deras börd, och ändå vill man befordra våra prinsar till. interimsregenter, endast genom börd. Ingen korperation kan bättre än vårt stånd intyga det nya statsskickets inverkan på våra egna bördsprerogativer; då vi mistat fideikommissrättigheten, som de faeto är en dödsstat för adeln; då sjelfva jbördsrätten blifvit inskränkt, sedan adelskap: efter -s 1809 endast ärfves af äldste sonen, och dessutom) adlandet så godt som upphört. Skulle vi, vid sidan häraf, kunna bifalla den kungliga propositionen? Svenske män hafra i alla tider med en viss försigtighet betraktat sådan regering. Efter Gustaf Adolf den Stores död, då förmyndareregeringen tillsattes, egde konungens svåger, pfaltagrefven Johan Kasimir; grundade-anspråk på inträde i förmyndareregeringen, men han uteslöts. Karl X Gustaf hade förordnat i sitt testamente, att regeringen skulle föi ras af enkedrottningen Hedvig Eleonora med 2 röster och rikets högsta embetsmän, hvaribland hans broder, pfaltzgrefven Johan Adolf, som riksmarskalk. I.i Men äfven han uteslöts. Ständerna antogo icke testamentet. d 1809 års grundlagsstiftare tyckas ha varit lifvade af samma anda, då de i 39 regeringsformen tydligt föreskrifvit, ätt statsråden skola under konun-j; gens bortovard regera. Skulle de funnit sig deri bort göra ändring, så skulle väl dertill varit anledsoma. tar ÅN ARDEN RENSA tt nn DT —— derefter, den 5 Mars 1856, 82 år gammal. I detiu här följande utdraget anföra vi författarens egna ord: ) Det väsentliga i uppfinningen består i ettsärskilt )