Aftonbladet – 23 februari 1857, sida 2

akten af Friskytten. Den sjöngs af mil Michal, och ett mera varmt, musikaliskt och med kompositionens anda Ööfverensstämmande föredrag af denna sköna aria, hvari Webers djupt romantiska känsla slagit ut i så herrlig blommä, törde man hafva funnit hos få af de sångerskor, som i senare tider här utfört Agathas parti. MIl Michal, som säkerligen aldrig lyckats bättre deri än denna afton, blef äfven tvenne gånger framropad. Hr Dente spelade Beriots tämmeligen uttänjda Ahdante Rondo russes,, hvarvid den goda, musikaliskt rena exekutionen tög uppmärksambeten i anspråk i främsta rummet, om man äfven skulle kunna önska något mera friskhet i sjelfva tönen. Den concertante för fyra principalvioliner af Maurer, som på hr dAuberts koncert med skäl väckte så mycket bifall, återhördes med oförminskadt iniresse, och man kan icke annat än skatta särdeles högt den smak och intelligens i förening, hvarmed Maurer här anbringat de goda och vexlande effekterna i de fyra violinernas konversation. Den utfördes äfven nu af hrr dAubert, Lindroth, Dente och Book med utmärkt pråcision. Första afdelningen började med en ny ouverture af hr Ludvig Norman: Omsorgsfullt utarbetad i harmoniskt hänseende och fri från alla braskande effekter, anslog den likväl genom sin brist på mera utpräglade melodiska motiver icke så mycket vid det första åhörandet, som den vid förnyad närmare bekantskap torde göra Hela andra afdelningen af konserten upptogs af Rossinis sStabat Mater,, hvari den genialiske kompositören af Il Barbiere de Seviglia, velat efterlemna ett verk äfven i den andliga musiken, likasom han i Wilbelm Tell i djup och omfattning vida öfverskridit de vanliga gränsorna för den nyare ita lienska operagenren, hvars oupphunne grundläggare han är. Att Rossini inom denna senare har ett friare fält för sin lifliga inbillningskraft och der befinner sig i sitt rätta element, torde vara ovedersägligt, hvarföre man äfven i hans Stabat Mater, oaktadt dess dramatiskt uttrycksfulla sångpartier och rika, förträffliga instrumentering, dock spårar föga eller intet af det andliga djup och den stora stil, som utmärka hans föregångare på den äldre italienska kyrkomusikens område och hvartill något: liknande här endäst torde återfinnas i den synnerligen utmärkta qvartetten Quando corpus morietur. Betecknande är äfven Rossinis yttrande till sin lärare Pater Mattei, då denne ville, efter afslutad kurs i den enkla kontrapunkten, meddela honom jemte öfriga lärjungar undervisning äfven i fugans och den dubbla kontrapunktens svårare kombinationer, utan kännedom bvaraf, såsom Mattei sade, man icke kunde röra sig fritt i den andliga stilen. Mästare! hvad säger ni? frågade nemligen Rossini, skulle det jag hittilldags lärt kunna sätta mig i stånd att skrifva operor? Utan tvilfvells var Mattei svar. Då är det nog, utbrast Rossini, ty operor är det, som jag vill komponera., Rossini har deck här i finalet inlagt en fuga, hvaraf denna afton emellertid största delen blef utesluten. Genom ett mindre jagande tempo skulle utan tvifvel den efter introduktionen följande tenorarian icke kunna annat än vinna. Solopartierna utfördes med mycken förtjenst af mllrna Michal, Andre och Walin, fru: Strandberg samt hrr Strandberg, Walin och Willman. Af utmärkt effekt var hr Willmans förträffliga basröst i recitativet. Chören, som var ganska talrik, sjöog i allmänhet noggrant, likasom orkesterpartierna gåfvos mycket väl. Huset var utsåldt och framropningarne under första afdelningen ymniga.