Aftonbladet – 18 februari 1857, sida 2

genast om inåt buskskogen, och Dred och hans följeslagare följde honom som förut, krypande på händer och fötter. Stigen slingrade sig i tusen bugter och med många tvära vändningar fram genom snåren, tilldeis den slutligen helt och hållet upphörde vid foten af ett träd. Medan hunden försvann bland buskarne, klättrade Dred upp i trädet och uppmanade flyktingen att följa hans exempel, hvarpå han, krypande fram till yttersta ändan af de längsta grenarne, vigt och lätt kastade sig ned till marken och befann sig inom den afröjda platsen midt på den lilla ön, som vi förut beskrifvit. Hans hustru stod väntande på honom och kastade sig med ett skri af glädje i hans armar. Ack, du har då kommit tillbaka! Jag började tro, att de denna gången verkligen tagit dig! ; Icke ännu. Jag måste fortfara tilldess inseglet brytes — tilldess uppenbarelsen kommer. — Ha ni begrafvit honom ? Nej. En graf är gräfd derborta och vi ha burit honom dit. Kom då! sade Dred. Längst bort på den afröjda platsen stod ett bortvissnadt cederträd, hvars hela naturliga löfverk förtorkat och affallit; men i dess ställe var det inhöljdt från topp till fot i långa rankor af den parasitmossa, som i dessa regioner växer så ymnigt, och stod der, i belysningen af den dunkla daggryningen, ej olikt ett gigantiskt spöke, iklädt en djup sorgdrägt, Under detta träd hade Dred tid efter annan begrafvit liken efter de flyktingar han funnit döda eller döende i träsköknen, i det han fästade vid denna gemensamma begrafningsplats en egen slags vidskeplig ide, Den dödes enka, Dreds hustru samt den nykomne flyktingen stodo nu samlade kring den grunda grafven; jordmånen var nemligen