Aftonbladet – 18 februari 1857, sida 1

honom och dock på samma gång väcka i hans själ en otåligbet öfver att Han, hvars makt är så oändlig, ej väcktes till dom. O, att du ville låta himmelen remna, och du fore hit neder! utropade han. Hämna den oskyldiges blod! Skjut af dina brinnande pilar och dräp dem! Sänd ut dina ljungeldar och slå deras öfvermod. Hans själ tycktes upptändas af en lågande otålighet öfver denna långmodighet hos den Allsmäktige, som hade makten att bränna och förstöra, och dock med tysthet fördrog ondskans brott. Kunde Dred bemäktigat sig en af dessa förstörande ljungeldar — hvad skulle då ha bestått inför honom? Men hans, likasom mångtusende andras rop, höjdes blott för att stå i beredskap för en fruktansvärd kommande dag! Så småningom stillnade ovädret, de tunga dropparne piskade allt mindre häftigt, en mildare vind for fram genom skogen med ett sus, likt flaxandet af otaliga små vingar, och månen skådade åter ned öfver de mörka molnmassornas silfverbrämade kant. Då Dred beredde sig att fortsätta sin färd, såg ban vid skenet af en af dessa ljusglimtar den sammandragna gestalten af en man, hopkrupen vid foten af ett träd några få steg ifrån honom. Det var tydligen en flykting — i sjelfva verket samma slaf, öfver hvilkens flykt mannen från Georgien beklagat sig för Ben Dakin. Hvem är här vid denna tid på mnatten? frågade Dred och gick fram till honom. Jag har kommit vilse, svarade den tilltalade, och vet ej hvar jag är. Du har flytt? sade Dred. Ack, förråd mig ickel hviskade den andre förskrämd. Förråda dig ! skulle jag förråda ? sade Dred. Hur kom du hit i träsken ?