Aftonbladet – 17 februari 1857, sida 2

Säkert hade han eljest funnit att, vid en sådan granskning, det i främsta rummet är nödigt att tillse det lagen icke är sådan, att den inrymmer möjligheten till alltför vådliga missbruk och misstydningar. Ännu angeläg-: nare är sådant, då frågan är att åt en oan svarig person, hvars egenskaper man icke kän-1 ner, öfverlemna en så pass oinskränkt makt som utöfvas af konungen i Sverge. Det är också derföre, som vi svenskar måste hysa vida). större farhågor för en regering af kungliga prinsar, mutatis mutandis, än våra bröder norrimännen, hvilkas konstitution lemnar åt ko-1: nungen ett så mycket inskränktere utrymme för maktutöfning och i följd deref för maktmissbruk och hvilkas folkrepresentation dessutom är sammansatt på ett sätt, som lemnar så betydligt säkrare garantier, än vår, emot vare sig behöriga eller obehöriga inflytelser från konungamaktens sida. Vi skulle således föreställa oss, att förespeglingarne om möjligheten af dylika vådor, hvad Sverge beträffar, äro något mer än ett skrämskott och att de långt ifrån skingras med några förnäma axelryckningar eller förklarandet att de ,vid det allra flyktigaste skärskådande innebära sin egen vederläggningn. Vi hafva i det ofvanstående gendrifvit argumentationen i författarens första artikel. Ut den andra börjar han med att afbandla vigten af den princip, att den svensk-norska unionen alltid skall ega en styrande, som lika tillhör båda rikena, och försäkrer att denne hans öfvertygelse icke härleder sig hvarken från prinsdyrkan eller dynastiskt devouementn. Vi svara härtill än en gång, ait denna till afgörande hvilande kungliga propositionen icke handlar ensamt om styrelsen af den svensknorska unionen, utan jemväl om styrelsen at hvartdera utaf dessa riken särskilt efter särskilta grundlagar och med högst olikartade folkrepresentationer. Må man först skilja dessa begge saker åt; sedan skola vi talas vid, hur man må ställa till med den så kallade unionsregeringen. l öfrigt är hela denna sak så längt ifrån att endast utgöra en formfråga, att den tvärtom berörer en af de vigtigaste konstitutionella principer. Att för längre eller kortare tid bekläds prinsar, som icke stå tronföljden närmast, med oansvarig kunglig makt, är stridande mot det konstitutionella konungadömets id6; på sin höjd skulle ett sådant arrångement kunne träffas med afssende på sjelfva tronföljaren, i fr ga om hvilken det är, till följd af grundlagens betämmelse, gifvet att, i fall han får lefva så länge, han skall en gång blifva konung och sålunda bör kuuna anses ha samma intresse som konungen, att icke genom vilda experimenter och djerfva tilltag sätta på spel hvad han redan besitter. Genom, ett grundlagstadgande om ambulatorisk prinsregering skulle samtliga prinsar af det kungliga huset, äfven om de ökades till ett mycket stort antal, komma att intaga en helt annan ställning än den privatpersonliga, hvari grundlagen nu ställer dem; den större politiska betydenhet, som tillkomme dem derigenom att de hvilket ögonblick som helst kunde komma att uppträda såsom representerande konungamakten, skulle äfven i tidernas lopp kunna användas såsom skäl för en mängd särskilta och efterhand ökade apanager samt för hvarjehanda andra anspråk. Det återstående af artikeln handlar, såsom vanligen slutet af alla denne författares artiklar, om England; hvarefter följer en förskräcklig Jeremiad öfver den lättsinnighet, och ,ytlighet, det flaxanda och hojtande, 0. 8 v. hvarmed politiska frågor 1 vårt stockars Sverge behandlas i jemförelse med uti England, hvilka lyten isynnerhet vidlåda den liberala pressen, från hvars leder författaren uteslutit sig sjelf, för att på ålderdomen kämpa i den servilas. Från England anföres exemplet af den förfärliga vånda, hvari England och dess representanter voro stadda år 1788, då Georg III:s sinnessvaghet påkom, emedan ingen laglig form fanns, hvarunder ett regentskan kunde bildas... Hade man då haft, menar författaren, en sådan lag som den om prins: regeringen, så hade man sluppit denna vånda. Lyckligtvis blef den tämligen hastigt afhulpen, icke genom en bill, emedan den fordrar kunglig sanktion, som då icke kunde erhållas, men genom en adress till prinsen af Wales att han måtte öfvertaga regentskapet med vissa inskränkningar ). Saken blef således afhulpen, utan att OldEngland gick under, och nu har: man åtminstone deri landet ett prejudikat (a precedent) ,hvilket för denna stolta och lagbundna nation lärer vara lika godt som en lag). Men, fortfar han,detta prejudikat sträcker sig endasttill närmaste tronarfvingen, och om en gång monarken skulle blifva hindrad, men myndig tronarfvinge icke finnes, finge parlamentet åter en krisis att genomgå, för att göra en förmyndare (lord protektor). En sådan hafva de visserligen ofta gjort och ega således en precedent att tillgå. Men det har varit vid monarks frånvaro, icke vid hinder,; och de skulle säkert vara högst belåtna om en lag — eller precedent lika godt — funnes, som uteslöte nödvändigheten att förfara efter omständigheterna. Sådant kan man ju verkligen kalla att resonnera skarpsinnigt och med en lika öfverlägsen som öfvertygande logisk förmåga ?M ) Det var eljest just om dessa restrictions,, som striden egentligen gälde, emedan Irlands parlament, som då ej var förenadt med Englands, ville åt SK BA YA KR RR IR. SD oe RN Fe kr oe br i; GVA gr Horn år HL