Aftonbladet – 17 februari 1857, sida 2

Nu bär det likväl icke bättre till, än att, oaktadt engelsmännen, som ju äro vana att pröfva frågor innan de döma om dem, under drottning Victorias tjugoåriga regering ännu icke haft någon myndig tronarfvinge, det likväl icke fallit någon af detta lands, af författaren så mycket beundrade statsmän, representanter eller publicister in att föreslå en så beskaffad förträfflig lag, som den här ifrågavarande, hvilken gifver föreskrift om den ordning, hvaruti alla de, som kunna komma i fråga till regentskap, böra öfvertaga detta och sådant i trots deraf, att inom denna konungafamilj finnes både en prins (hertigen af Cambridge) och hans ogifta syster, prinsessan Maria Charlotta, hvilka, efter principen i det svenska kongl. förslaget, tillämpad på den engelska arfföljdslagen, som omfattar äfven prinsessor, skulle framför någon af de närmare till tronen berättigade, men omyndige kongl. barnen, vara berättigade att, hvar efter annan, öfvertaga regeringen, derest drottningen blefve sjuk eller eljest hindrad). Det vore således kanske lämpligast om vår författare företoge sig att på engelska språket öfversätta vår kongl. proposition om prinsregeringen och förära den åt lord Palmerston. Möjligen skulle han för denna present göra sig förtjent af en nationalbelöning från det engelska folket, som derigenom befriades från en eljest, möjligen innan man vet ordet: af, förestående förfärlig vånda. Troligen kommer icke en dylik tacksamhet honom till del häri landet för den möda, han här nedlägger för den ypperliga idens försvar. Besynnerligt nog, finnes ej heller, oss veterligen, en sådan prinsregerings-lag eller princip in-förd i något annat land i Europa, ej ens i de mest absolutistiska stater, sågom t. ex. Ryssland eller Österrike, der det likväl existerar ett sådant öfverflöd af prinsar. Sverge och Norge skulle således blifva ensamt delaktiga. af denna herrlighet! Beträffande slutligen de omtalade s. k. precedents, så har man äfven häri Sverge hulpit sig fram med dessa ända från år 1810 till 1844, under hvilken tid, som bekant är, då konungarne Karl XIII och Karl XIV hade sjukdomsförfall, tronföljaren öfvertog regentskapet precist med samma rätt som Georg: IV i England, eller till följd af en adress eller ett särskilt beslut från rikets höglofl. ständer; hvilka sålunda varit de, som delegerat konun-gamakten till den, för hvilken de ansåge si kunna ega förtroende — något som man väl ändå måste antaga innefatta en vida säkrare garanti, än att öfverlemna snart sagdt till D. EK. H. prinsarne sjelfve att sinsemellan bestämma den ordning, i hvilken det kan behaga dem att för längre eller kortare tid ikläda. sig den konungsliga purpurn. Detta må vara nog om de famösa artiklarne: i Svenska Tidningen för den 3 och 4 dennes. För i går har samma tidning en tredje artikel af en annan penna, deri förf. i en halft sorgbunden och vemodig ton uppmanar de resp. riksstånden att antaga K. M:ts i morgondagens plena till pröfning förekommande förslag till tillägg i riksakten för att derigenom vinna ,den omätliga fördelen af att, i händelse af konungens frånvaro af sjukdom eller utrikes, undgå den nu varande onaturliga, olämpliga, och mvidunderliga, interimsregeringen och faran af att en norsk ordförande skulle med sin röst kunna afgöra beslutet i Sverges vigtigaste frågor samt derigenom jemväl erkänna regeringens omtanka att söka efterkomma tvenne folks önskan att se dessa brister afhulpna.s Ett afslag å denna proposition å ständernes sida skulle, menar Svenska Tidningen, hvarken innebära något prof af önsklig samverkan konung och folk emellan i en fråga, der regeringen tyckes helt och hållet hafva villfarit tvenne folks önskningar,— eller någon grannlagenhet mot brödrafolket i en tid, då eljest ingen möda sparats att ömse-sidigt söka befästa de band, som förena debåda folken. Vi hafva icke velat undanhålla våra lärare denna bevekande uppmaning och denna så ömt uppriktiga försäkran att den kongl. propositionen icke utgått från något dynatisktintresse, utan endast och allenast från den ädla driffjedern att gå tvenne älskade folks önskningar till mötes. — Kongl. Maj:t bar, enligt P Te 4 .1L ff pA 5 ns T., under