Aftonbladet – 16 februari 1857, sida 2

zällande lag rörande omröstning i-tvistemål, att, om rättens ledamöter falla på flera skiljsktiga meningar derag mening gäller som, på en grund sig stödjer, ändå att flera meninjar äro som från olika grund komma... Men om rösterna äro så skiljaktiga, att stridighet varder, hvilket för de flestes mening hållas kan, bör äfven deröfver omröstas. Lagberedningen har, vid fråga om särskilta meningars jemkande till hvarandra, icke trott afseende böra fästas blott på de grunder, som för hvarje mening blifvit uppgifne. Genom detta jemkningssätt har stundom händt, ätt meningar, som i det hufvudsakliga sammanstämt och till antalet varit öfverlägsha, ej fått utgöra dom, cerföre att särskilta domösskäl varit nyttjade. Beredningen har således ansett det böra öfverlemnas åt ledamöternas egen urskilning att jemka meningarne tillsammans och att, om så nödigt finnes, genom ny omröstning bestämma slutliga resultatet af sina öfverläggningar, hvarförutan, för att gifva ordning och fullständighet åt omröstningar mellan mot hvarandra stridiga meningar, beredningen föreslagit att, om i hufvudsaken äro flera frågor, de noga skola urskiljas, samt till öfverläggning och omröstning hvar för sig uppställas, och att, om någon domare blir öfverröstad i en eller annan af dem, han ej desto mindre skall säga sin mening i de öfriga frågor, som förekomma. (Ifr.8 kap. 4, 8 och 9 5 lagberedningens rättegångsbalk förra afdelningen.) Afdelningen fann denna ordning för omröstning vara vida att föredraga framför den nu iakttagna, enär genom en sådan ordning alla domstolens ledamöter sattes både i tillfälle och i nödvändighet att på en gång rösta öfver hvarje särskilt fråga, hvarigenom en klar pluralitet erhölles öch den nu ej sällan inträffande sammanblandningen af olika ämnen undvekes. Detta skulle undanrödja många ,svårigheter och oredor, som nu möta vid pluralitetens beräknande då meningen stödjer sig på olika grunder. . 4:o Bör med ändringar inu gällande lag stadgas att lagsökningsärenden, som genom besvär hos konungens: befallningshafvande till hofrätt inkommit, derifrån skola genom besvär hos högsta domstolen fullföljas, och icke, såsom nu, genom revisions sökande? -Afdelningen var ense om att sådan förändrad ordning skulle befordra skyndsamhet uti afgörandet af exsekutiva mål, och vore i flera hänseenden lämplig, på sätt lagberedningen i 19 kap. 13 5 R. B. föreslagit. 5:o Är det ej nödigt att, på sätt stadgadt finnes i afseende på vademål, vid fullföljd af talan till öfverrätt och högsta domstol genom besvär, vid desamma fogas duplett deraf, hvilken senare, i fall domstolen finner någon öfver besvären böra höras, skulle delgifvas förklaranden? Äfven i denna punkt fann man lagberedningens förslag i 17 kap. 10 8 rättegängsbalken förra delen innefatta en väsentlig vinst och, bland annat, förekomma det uppehåll och häfva de hinder, som nu ej sällan möta för besvärsmåls afgörande, i följd af förklarandernes försummelse att i tid återställa de till dem i original utlemnade besvärshandlingarne, hvilka: till och med någon gång förkomma. På samtliga dessa frågor häde svar ingått jemväl från domare i landsorten, hvilka besvarade dem hufvudsarligen ur enahanda synpunkt som här ofvan är angifvet. Af denna korta redogörelse inhämtar läsaren, att upplysta jurister inom både hufvudstaden och landsorten: varit af den: mening, att ganska väsentliga, till ordning, reda och skyndsamhet ledande förändringar i nuvarande rättegångsordning i tvistemål skulle kunna vinnas getiom antagande af lagberedningens förslag i ofvan omförmälde delar. Och då sådant ganska väl kunde ske utan att derföre någom proposition om en i öfrigt förändrad rättegångsordning behöfde ifrågakomma, vore det fördenskull önskligt att, om än regeringen icke anser sig kunna framlägga det nya lagförslaget i dess helhet, hon åtminstone fästade sin uppmärksamhet vid dessa och andra dylika partiella förbättringar, hvilka i och för sig sjelfva äro på det högsta både för rättsökande och för lagskipningengagneliga. MUSIK,