Aftonbladet – 14 februari 1857, sida 2

gyndte Virksombed, forsikkrer Jeg Eder om Min og Min Gemalindes Erkjendtlighed og Bevaagenhed., Nöden i Finland. Från Uleåtorg skrifves i Helsingfors tidningar den 30 Janusri: Beklagligen tål nöden i de öfra socknarne ingen förgyllning. Verkligheten är mycket bård. Kuo!ajärvi, Sodankylä och Kittilä hade bade äfven de föregående åren fått missväxt, som förtärt det lilla de egt, och då 1856 års skörd utföll så, att endast den frostskadade halmen återstod, är icke allenast den lösa, utan äfven den besutna befolkningen fullkomligt brödlös. Förr erhölls mjöl från Arkangel, Men under ssta höstens stormar ka mjöllasterna dels förolyckats, dels infrusit långt från bestämmelseorten, och blott få ha uppnått Hvita hafvets stränder. I följd deraf lärer mjölmattan i Kem ha stigit till 10 rubel gilfver. Dessutom är vägen från denna kust till de finska socknarne ingen obetydlighet. Härtill kommer, att renafveln är redan ganska ringa, och hästarne kunna svårligen uthärda transport genom obanade ödemarker i vinterns djupa snö, som dessa veckor fallit i ovanlig mängd. Man brukar säga: Lappen lefver nog utan bröda. Detta får i år tillämpas efter bokstafven. Under förra missväxtår funnos renar, vilda och tama, samt skogsfågel; nu syns icke fågeln till, renarne ha mycket glesnat, och nöden tvingar dei huvögrige att fälla den första och den sista han ser, så att icke rtoånga renar torde se nästa sommar. Bark är föga att tillgå: Halmbrödet är sista utvägen, jemte en ringa mjölkdroppe. Derföre säges ock sjukligheten i dessa nejder med förfärande hast tilltaga, ty få kunna länge utbärda med halmen. :1833 års vinter är återkommen. De, som ännu ha krafter, vandra ut på tiggeri. Sådan torde ställningen, med få undantag, vara äfven i en del af Kuusamo, Pudasjärvi, nästan hela Kianto, Kuhmoniemi m. fl. orter. Lyckliga äro de trakter, som vintertid få fisk. Sik fås om hösten ända till jul. I början af Februari begynner lakfångsten, som räcker inpå Mars och något senare, der öppna ställen finnag i åar och sjöar. — Visst är meningen att hjelpa god; men vi ville beständigt och ånyo atropa: fort, fort! ty nöden dödar! Öfver en aln djup ligger snön, och i ödemarkernas drifvor sjunger Franzens lappgosse: Tiden är så kort, vägen är så lång! —