: Korrespondens från Upsala. De gamla -bekymren återvända å den gamla platsen, universitetet... Der förestår nemligen åter en filosofisk promotion. Oaktadt för flera år sedan ett större antal af filosofiska fakultetens ledamöter, såsom allmänheten då erfor genom Aftonbladet, beklagade sig öfver de stora olägenheter denna treårafest medförer, och dessa fakultetsledamöter tydligen ådagalade befogenheten af sin klagan, så har detta ej under tiden ledt till något resultat, utan ehuru under tiden en ny akademisk lagstiftning genom nya statuter inträdt, så är denna lagerfest med alla de olägenheter, allt det verkliga onda, som följer den i släptåg, ännu i denna stund bibehållen. Med hvilken beundransvärd vis inertie åldriga seder och oseder vidhängas, det är tyvärr allom kändt sedan gammalt, och ingen må tilltro oss den lättsinnigheten och förmätenheten att hoppas kunna åstadkomma en förändring i det fall vi nu angifvit; vi anse blott ett slags skyldighet vara, att bidraga till allmän kännedom om ett förhållande, som icke är utan betydelse för det allmänna, och tro åtminstone så mycket, som att det, som ej kan ske i dag, torde kunna ske i morgon, och att ju oftare och allvarligare ett missförhållande blottställes för offentlig granskning, desto säkrere kommer det en gång att upphöra, ty ibärdigbeten måste dock slutligen segra. Lagerfesten, i sin dubbla egenskap af akademisk fest och nationalfest, eger i sig något skönt, något förledande och missledande, ty att den är en särdeles vacker, en herrlig fest, vilja vi ingalunda bestrida. Den har derföre haft makt att blända de mest klarsynte och upplyste män. Det finnes till exempel en liter broschyr af professor Ek i Lund, vid senaste promotionen der på stälet promotor, och i denna broschyr tecknar och målar författaren på ett intagande sätt sjelfva festen och de med densamma i gemenskap stående företeelserna... Han skildrar väl och utan tvifvel äfven sant, och läsaren finner deraf det vara mödan värdt att deltaga i en sådan högtidlighet. Men någon grund för denna fests nytta förmår den värde författaren ej anföra, än mindre för dess nödvändighet, och det skäl, han anför för densammas bibehållande från gammalt, kan man visserligen finna. vackert, men ej särdeles vigtigt i vågskålen. Efter trenne års prosa, menar han, behöfver man väl en dags poesi. Ja väl! Det bestrider ingen. Men man synes med skäl kunna fråga: