Aftonbladet – 12 februari 1857, sida 2

Gör din fot mycket ondt? frågade Ben. Ja visst, massas, svarade qvinnär. Låt mig se på den, sade Ben. Qvinnan sträckte fram en fot, gom blifvit illa förbunden med några smutsiga trasor, hvilka nu voro geromdränkta med blod. Jag säger, den bunden han vet att ta för sig! utropade Ben. Men du skulle stått stilla, Nance, så hade han inte bitit dig så illa.n Du Gud, jag kunde inte stå stillal sade den stackars qvinnan. Det ligger inte i eh menniskas natur heller att stå stilla med foten i gapet på en ilsken hund., . Ne-nej, det har sig väl litet qvistigt, kan Jag tro, sade Ben godmodigt: Hör på, mor, tag så gerna och förbind foter åt stackarn, och du, pojke, tig då en gång! tillade han, ty den unge master Dakin, som redan affärdat ett stycke bröd med sirap, skrek ifrigt efter mer. Vet du hvad, mor,, sade derpå Ben till sin hustru, jag tänker tala några ord endera dagen med den der Settle. Jag jagar mera negrer åt honom än åt någon man 1 hela landet, och jag vet nog att det har sisa orsaker. Negrerna ge sig minsann inte åt träsket till, om de bli dräghgt behandlade. Folk, som ger sig ut för gudfruktiga — Ssttle är en af våra äldste, som du vet -— borde inte svälta sina negrer; det är min tankely Snart var också Bens åkdon på vägen. Han gaf hästen en smäll med tömmen, kastade bufvudet tillbaka, för att få full kraft i lungorna och börjsde en stormande camp-meetings-hymn till melodien: Jag är en korsets stridsman jag, Ett lam i Kristi hjord, en hymn, hvilken, i förbigende sagdt, var em af Bens synnerliga favoriter.