Aftonbladet – 12 februari 1857, sida 2

den trillar ned i sand! Ho! ho! ho! Du Gud — ä inte det lustigt ! Men hur ska du ru bära dig åt? frågade Fanny. Gud signe er, miss Fanny, svarade Tiff, lär felle få hitta på någon råd — kan inte: bjelpa det. Der ha vi det, (och han knäppte: med fingrarne) besittingen ska det icke stå en gammal låda der inne nånstans! Tiff försvann och återkom snart med ifrågavarande låda, men den befanns vara allt för stor att rymmas på vagnen. Emellertid tömdes. säden i den så länge, hvarpå Tiff tog fram sin stopprål och fingerborg och satte sig med all ifver till att laga hålet. Vår faders växande barn ha aldrig brådtom, sade Tiff. Kornet och potatisen göra sig goda dagar, hvarföre skulle då jag fjeska? Se sä, sade han, efter att hafva lagat påsen och åter ifyllt säden, onu ä det der bättre än det nånsin har varit i Utom det rikliga matförrådet tog Tiff försigtigtvis med sig åtskilligt af trädgårdens alster, för att samla en liten penning åt miss Fanny och barnen vid detta tillfälle. Hans departement var af den beskaffenhet, att det i sjelfva verket kunnat reta aptiten till och med på läckergommar, Der voro stekta kycklingar och kaniner, det ofvannämda gräfsvinet, knippor af friska grönsaker, smör och daggstänkt persilja, gröna ärter, lök och rädisor. Ska säga er någotiförtroende, bara, sade Tiff, vi komms att må som prinsar! Men låt bara se att ni befaller och skickar mig omkring riktigt med besked, och så folk höret; ty ser ni, hvad tjenar det te att ha en neger, om ingen vet afet? Och då nu allting var i ordning, klef Tiff upp och hela vällskapet rullade muntert framåt vägen. : (Forts, följer.)