Aftonbladet – 12 februari 1857, sida 1

hand och saappande-en brokig sommarschal i flykten, rusade hon ned till vagnen och satte sig i, medan hakarne i hennes klädning, den ena efter den andra, raknade och spruugo upp, då hon; böjde sig för att krypa in ivagnen. Fördöme . mig, om jag vet hvad jag ska ta mig tilll utbrast hon; de här gamla förb-—-de klädtrasorna spricka ju på alla hålll Elickor ä då alltid galnal sade Abijah tröstande till sig sjelf. Sätt i en kaappnål. Polly,, sade modern i släpig och sjungande näston. Anaamma er, gamla käring, hvarenda hake är ju ur! svarade den lofvande unga dottern. Sätt i fler knappnålar då, föreslog söta mamma, och i detsamma rullade Abijahs åkdon åstad. fa Mot gränsen af träsket, ett stycke bortom Tiffs koja, bodde Ben Dakin. Ben varen sior jägare; ban hade det bästa kopplet bunder på trettio. mils omkrets; och hans.anponser, gom ännu stå att läsa itidvingarse från hans trakt, uppgåfvo med omständlig noggrannhet debtestämda priser, för hvilka han åtog mig att jaga eller fåsga hvarje man, qvinna eler barn, som rymde från plantagerna i orten. Våra läsare få derföre ej antaga såsom gifvet, att Ben var ett odjur i menniskoskepnad, utan erinra sig, att båda de stora politiska partierna inom unionen för några få ör sedan högtidligen förbundo sig. att, så vidt. i deras förmåga stod, egna sig åt samma yrke; och som många af dessa bade godt namn om sig inom kyrkan och församlingen, och sor presterna från predikstolarne förklarade sitt gillande af dylika åtgärder, så hoppas. vi att ingen för den skull skall hysa någon fördomsfull motvilja för Ber. — Ben vari sjelfva verket en lång, bredaxlad, något råslipad,. men godmodig .menniska, som kunde gifva en