Aftonbladet – 10 februari 1857, sida 2

Vi äro fullt öfvertygade att ifrån tia bål! icke den ringaste fara finnes, likase: ni vi tro att faran, om den funnes, är lika stor, om icke större, så länge den barbariska strafflagen qvarstår. Skälet härtill är helt enkelt, att den offentliga meningen skulle vida skarpare uppträda mot katolicismen och dess hemliga eller öppna omvändelsenit, såvida icke rättskänslan upprördes af tanken på orättmätigheten af det straff, som nu träffar de enfaldiga, hvilka låta förleda sig att kasta sig i armarna på den papistiska ligan. Detta medlidande eller denna harm öfver en orättvis lag afväpnar den offentliga kritiken, hvars pilar skulle hvässas vida skarpare, om den kunde uppträda mot ett obehörigt proselytmakeri, utan att derföre blottställa de oskyldige, som låtit öfvertala sig. Också äro vi förvissade, att de, som till förevändning för sin opposition mot religionsfribeten förebära sin bäfvan för jesuiterna och katolicismen, sällan äro fullt uppriktiga. Kan man nu för allvar föreställa sig, att en trosbekännelse, som egentligen endast kan tilltala den sydländska fantasien, men som till och med i sina egentliga stamländer numera är fullkomligt underminerad, och hvars skenbara framgång och dermed förenade öfvermod icke ha någon djupare och verklig grundval, utan endast sammanhänga med och bero af den politiska reaktionen, som för sina syftemål vill begagna bigotteri och prestvälde, och vid hvars upphörande det äfven skall fullkomligt klart visa sig, att ultramontanismens nya hfaktighet varit alldeles konstlad; — kan man, säga vi, tro, att en dylik trösbekännelse skulle hos oss kunna medförs faror och afbräck för en religionslär2, som står i så nära samband med vårt folkväsende och vår historiska utveckling och som så ofta hos oss satt de ädlaste och bästa krafter i rörelse, och alltid skall göra det i hvarje fri och öppen kamp? De skandinaviska folkens anda och skaplynne måste alltid ställa dem i den skarpaste opposition emot papismen, utan att de derföre böra eller behöfva gripa till så äkta papistiska vapen, som religösa förföljelser, landsförvisningsstraff o. 8. Vv: Svensken, långt ifrån att vara fallen för en blind lydnad eller vidskeplig undergifvenhet för presten, är deremot snarare böjd för motsatsen. En församlingsherde kan här göra sig älskad och aktad såsom en far för sin hjord, men denna hängifvenhet grundar sig då på förtroende, icke på fruktan och vidskepelse. Utan detta uråldriga drag i svenskens karakter hade det säkert varit omöjligt för den store Gustaf Wasa att, med jemförelsevis så ytterst ringa svårigheter och så svagt motstånd, här afhugga den katolska hydrans hufvud ; och utan denna karakter. hos folket är det knapt tänkbart, att det icke skulle hafva lyckats Johan III och Sigismund att genomdrifva sina katolska funderingar. Ja man skulle nästan våga påsta, attsjelfva det katolska presterskapet här i norden icke var så beskaffadt, som i södrens länder; ty äfven detta presterskap måste ganska väl ha insett ringheten af sin verkliga makt öfver folkets samveten, då det, i förbållande till andra länders presterskap, så lätt fogade sig efter den verldsliga maktens bud och befallningar i afseende på reformerandet af trosläran, indragning af kyrkogods, kloster m. m. Sant är, att detta presterskap i allt fall visste att för sig behålla ganska stora företräden och emolumenter af biskopsstift, prebenden, tionden o. s. v., äfven i senare tider bekräftade genom s. k. privilegier. Men detta får väl anses mera såsom en politisk eftergift från kronans sida, än såsom en följd af någon folkets auhängighet för en prestkast och prestvälde, och i närvarande stund är sinnesstämningen troligen sådan, att svenska folket visst icke skulle draga i betänkande att något litet knappa in på presterskapets och kyrkans från katolska tiden ännu qvarstående privilegier, men säkerticke kunna under något vilkor förmås att åt kyrkans tjenare inrymma mera makt eller företräden än de för närvarande ega.