Aftonbladet – 10 februari 1857, sida 2

Idet Jeg nedbeder Himlens Vesignelsc Over 1ders Arbeider, forbliver Jeg Norges Svorthing med all Kongelig Naade og Yndest velbevaag en. Givet paa Stockholms Slot den 2 Febr. 1857. OSCAR. Frear. Due. — Det är ett gammalt konstgrepp af de tidningar, som spela en sådan rol som Svenska: Tidningen, att, när de vid försvaret för en: sjuk sak komma på det hala, svepa in sig: i en mantel af helig fasa öfver den oförsynt-het, hejdlöshet och det djupa förderf, som. motståndarne ådagalägga, öfver pressens miss-bruk o. s. v., för att derigenom komma ifrån sjelfva saken och imponera på de lättrörliga sinnen, som, fråga må ,vara om hvad som helst, genast äro färdiga att grufva sig öfver publiciteten. Svenska Tidningen begagnar sig nu med mycken fermetå af denna manöver i den Klöfverskjöldska saken. Med en smidig förvrängningskonst söker den kasta en förhatlig dager öfver hvad vi yttrat derom, att det icke: är denna saks betydelse i och för sig sjelf, utan dess egenskap att vara betecknande för vissa ställningar och förhållanden, som ådragit densamma en så allmän uppmärksamhet, och tager deriemte munnen full med de mest bålstora, hätska och djerft tillyxade uttryck. om okynuaigt skrikande med full hals, om: låga personliga anfall, om bristen på rättsbegrepp och moral, samt på hvarje skymt. af sanningskärlek, som till och med icke alltid öfvergifver den ilskne partimannen o. 8. v. Vi måste uppriktigt bekänna, att vi med. det största lugn i verlden läsa dylika tillvitelser i Svenska Tidningen, dels emedan de: inför hvarje förnuftig menniska, som icke är besatt med de vildaste fördomar mot publiciteten, tydligen bära vittne om att just vara. utgångna från den ilskne partimannen, och: dels derföre att det måste göra ett öfvervä-gande komiskt intryck att se en tidning, som. för några få dagar sedan emot tvenne af vårt Tlands utmärktaste och mest aktade män, grefve Anckarsvärd och professor Bergfalk, tillät sig personliga angrepp, fullt värdiga ett Sverges sämsta blad och så oanständiga, att till och med bladsts egna anhängare ha måst blygas deröfver, strax derefter är färdig att ställa sig på. en hög piedestal och hålla dundrande moralpredikningar. a Hvad sjelfva saken angår, så har Svenska tidningen ingenting annat att förebringa, än att det är klart, att endast grannlagenhetsskäl, att ej vilja vidröra personliga förhållanden, föranleda dem, som i denna sak aågot veta, till tystnad. Sv. Tidningen måste ursäkta, att vi och hvar och en, som egnat någon uppmärksamhet åt denna sak, måste finna detta såsom axiom uppstälda påstående vara så långt ifrån klart, att det tvärtom icke blott är lättsinnigt, utan äfven, då man sawmanbhåller oförnekliga fakta och gifna förklaringar m. m., innebär en orimlighet. För så vidt bestämda tjenstefel, odugiighet och: oordningar i tjensten kunna förevitas den ent-ledigade, skulle det då kunna innebära min-dre grannlagenhet att nämna och anföra dessa,, än att utkasta oklara och vidtomfattande fra-ser om xtillväxt i oordningar,, för hvilka man: till följd af obestämdheten icke stannar i något moraliskt ansvar, men som genom sin stora. omfattning äro så mycket mera förnärmande och lemna öppet spelrum åt de mest nedsättande föreställningar? Är det återigen, såsom Svenska Tidningen nu åter antyder, fråga om så rent personliga förhållanden, att de icke lämpa sig för offentligheten, utan tillhöra: det enskilta, husliga, fridlysta området, då. synes det vara alldeles ovedersägligt, att de icke haft det ringaste, att göra med batterichefsbefattningen, och att, om hr Klöfverskjöld genom dem icke blifvit otjenlig att såsom kapten tjenstgöra i regementet, han äfven fortfa-rande kunnat fungera såsom batterichef. Vi veta. visserligen, att man från ett visst håll haft all möda ospard att bland militärer och oivila i hufvudstaden utsprida förklenande rykten om hr K:s enskilta förhållanden; men dylika omständigheter, som, äfven om de vore sanna, icke skulle innebära giltigt skäl för den vidtagna Åtgärden, vågar man icke offentligt åberopa, emedan man vet att den allmänna rättskänslan skulle taga ut sin rätt äfven hos de under militäriskt godtycke stående, och många röster höja sig, för att bestraffa det såsom en lögn. Så intrasslas man, då en sjuk sak skall försvaras, i motsägelser, som den käckaste och öfvermodigaste min icke kan fördölja. Hvad tillvitelserna mot oss angår, vilja vi på dem icke spilla många ord. Vi anmärka: endast, att vi aldrig, såsom Svenska Tidningen behagar förvränga det, sagt att ett helt system af orättvisa skulle så ha utbildat sig på militärbefordringarnes område, att endast oduglingar och lycksökare skulle framdragas. Ett dylikt system vore alltför vansinnigt att ens kunna genomföras; men om man inom vissa vapenarter får det ena exemplet efter det andra derpå, att dugligheten för tjensten icke uti främsta rummet tagits i betraktande, utan hvarjehanda andra konsiderationer gjort sig gällande, så har man rätt att hysa en fruktan för att ett för den militära dugligheten skadligt system håller på att utbilda sig, äfven om förtjensten icke alltid kan förbigås och äfven om de orättmätigt framdragna icke derföre nödvändigt äro odugliga eller alltid sjelfva gjort sig skyldiga till intriger. Önskar Svenska Tidningen nödvändigt exempel, som beteckna ett dylikt system, så skola vi vid tillfälle icke undandraga oss att stå till tjenst dermed. För ögonblicket vilja vi blott i förbigående friska upp minnet om ett par mycket eklatanta fall, som sammanstälda synas oss vittna mycket klart om ett militäriskt befordringssystem, der åtskilligt annat än blott och bart afseende på tjenstens gagn och fordringar, der t. ex. politiska konsiderationer göra sig gällande. Kapten Zachrisson blef 1851 förbigången och ansedd mindre lämplig för en batterichefsbefattning, derföre att han uttalat em politisk opinion, den nemligen, att han med intresse omfattade det kongl. förslaget till en