Aftonbladet – 7 februari 1857, sida 3

betala hvad man var skyldig de arbetare, som der blifvit använda. Den 20 derpåföljande Mars förnyade han denna befallning och yrkade särskilt på arbetarnes betalning. Försumma ej detta, — skref han — ålldenstund det ej är billigt att låta de främlingar dö af hunger, hvilka jag införskrifvit för att här arbeta. — Om sjösjuka och medel emot densamma. En sjöresas största obehag är utan tvifvel sjösjukan. Man återgifver allt hvad naturen har mottagit af mat och dryck och, ej nog härmed, man anstränger sig mot sin vilja att gifva mer. 1 denna sorgliga belägenhet, då ofta äfven åtlöje frän de i detta afseende lyckligare gör det onda pinsammare, önskar man sig långt ifrån allt hvad sjö heter. De medel, som uppgifvits mot denna sjukdom, äro, snari sagåt, oräkneliga. Bland dem torde kylande drycker med något rödt vin äfvensom omslag af saffran på magen förtjena företräde. Men såsom ett speeifikum rekommenderar Landerer kloroform. 10 å 12 droppar häraf, tagna i vatten, stilia kräkningslusten så grundligt att man kan bålla sig på benen och ej alls bry sig om fartygets vaggningar. Skulle man på nytt känna sig illamående, så förny:s kuren. Under en sjöresa från Zea till Athen hade, berättar hr L., alla 20 passagerarne uppstämt den bedröfliga välbekanta konocerten. Kloroformen gjorde här underverk. Sex till tio droppar voro i allmänhet tillräckliga för att helt och hället upphäfva det onda. Blott tvenne fruar måste taga denva dosis två gånger. Ieke blott -menniskor, utan äfven djur äre underkastade detta onda. De, som kunna kräkss, göra det; de andra plågas på annat vis och vilja ofta ej äta på kela dagar. För att skydda hästar deremot, plågar man upphänga dem i kölrummet; men efter resans början äro de ständigt liksom rusiga. Kor och får blifva liggande och kunna ej förmås att stå på benen. Äfven fjäderfä lider af sjösjuka, dock ej allmänt. Några sitta tysta och liksom halfdöda på sina platser; andra äro muntra och matlystna. Skväl menniskorna som djuren kunna vänja sig vid sjöresor. Hundar, kanariefoglar och andra lida redan vid tredje resan af ingen sjukdom, blott vid häftiga stermar, af någen oro.