Aftonbladet – 7 februari 1857, sida 3

TERUS ITUBAIVARUL BUUPBEULLIIVEIITIAFAM SUVSSV SI männa arbeten, bifölls utan diskussion. Frågan om förändrad organisation af Stockholms styrelse. Rådman Wesers förslag. Vi äro nu i tillfälle att meddela detta af oss förut omnämda förslag med förutgående motivering. Det är af följande lydelse: En fråga af mera vigtig och grannlaga beskaffenhet än den förevarande har icke seda mitt ninträdsi Stockholms magistrat utgjort föremål för dennas och borgerskapets herrar äldstes gemensamma pröfning. Jag hoppas att i detta förhållande finna en ursäkt för det att jag upptager tiden med anförandet af mina åsigter i ämnet, så mycket hellre, som jag hufvudsakligast vill söka bereda motsvarighet af rättigheter och skyldigheter för den korporation, hvilken, enligt de väckta förslagen, skulle komma att bland sig upptaga främmande elementer; och en magistratsledamots framställning derutinnan således åtminstone har den förtjensten, att icke kunna kallas partisk. Till en början anser jag mig böra, om ock endast i förbigående, yttra några ord i anledning af en utaf hrr komiterades, br Almgrens, framställning om försvinnandet af hvad han kallar magistratens hittills varande sjelfskrifvenhet att deltaga med herrar äldste i förvaltningen af stadens angelägenheter. hr Almgren synes hafva ansett denna sjelfskrifvenhet utgöra en rättighet och såsom sådan medföra fördelar för magistratens ledamöter. Jag är i detta afseende af en alldeles motsatt åsigt. Deltagandet i nämde förvaltning har varit en magistraten hittills åliggande pligt, medförande endast ansvar och möda, enär de arfvoden, som af en del magistratspersoner åtnjutas i egenskap af ledamöter i drätselkommissionen, äro anslagna i och för särskilda bestyr med uppsigten öfver auktionsverket, stadens hamnar och vågar, tolagskammaren m. m. Ingen skulle ock hellre än jag kunna önska, att magistraten blefve helt och hållet befriad från all befattning med stadens ekonomi, så att dess ledamöter finge uteslutande egna sig åt sitt egentliga värf, domareembetet. Men då sådant väl svårligen lärer kunna utverkas, såsom stående i strid icke blott med alla hittills varande förhållanden, utan äfven med hvad som eger rum inom nästan alla andra rikets städer, samt derjemte handhafvandet af ofvanuppräknade bestyr inom drätselkommissionen erfordrar embetsmannaoeh till någon del äfven rent juridisk bildning, för att icke tala om det återhållande element, som bör kunna förutsättas hos magistraten, i fall några allt för vidtutseende och för stadskassans bestånd vådliga förslag möjligen i en framtid kunde lyekas vinna dagens opinion för sig, kan jag icke, ehuru gerna jag än skulle vilja det, förorda magiraiena befrielse ifrån den omförmälda sjelfskrifveneten. I afseende på hrr komiterades förslag till ny organisation af stadens drätselverks öfverstyrelse, kan jag icke undertrycka den åsigt, att nämde förslag hvarken innefattar någon praktiskt nyttig förändring eller åt de hittills orepresenterade förlänar rättighe-. ter, af hvilka de kunna finna sig tillfredsstälda, lika litet som det uppfyller den hittills förvaltande myndighetens, stadens borgerskaps, billiga anspråk, att de, hvilka skulle komma att jemte borgerskapet deltaga i stadens styrelse, äfven böra dela dettas bördor. I det första afseendet, eller den praktiska nytta, som alltid bör åsyftas med en förändring uti förut bestående förhållanden, anmärkes, att borgerskapets hrr femtio äldstes tillökning med ytterligare tjugofem af andre stadens invånare särskilt valde ledamöter otvifvelaktigt skulle komma att medföra icke Blott en onödig vidlyftighet och mångordighet vid behandlingen af hvarje äfven det obetydligaste ärende, utan äfven rent af split och ömsesidig förbittring, såsom det af hr Spångberg i dess reservation ganska riktigt förespeglas blifva en följd af särskilta klassintressens kamp inom en efter sådana grunder sammansatt församling. Icke heller kan jag inse till hvad gagn eller af hvad orsak hr Sehartaus i dess väekta motion gjorda framställning om endast husegares upptagande ibland stadens äldste skulle utsträckas till alla som i staden bo och till Kongl. Maj:t och kronan, men icke till staden, erlägga skatt för embete eller tjenst. Hrr komiterade antyda, att i främsta rummet bör vid valen till stadens förvaltande nya myndighet afses redbarhet och duglighet, egenskaper, hvilka jag, lika med hrr komiterade, erkänner vara i utmärktaste mått att finna ibland den åsyftade samhällsklassen, eller kronans oeh rikets samt andra verks och inrättningars i Stockholm boende embetsoch tjenstemän. Men hvad egentligt intresse för sjelfva staden och dess angelägenheter kunna dessa för öfrigt högst aktningsvärde herrar oeh män sägas hafva? Bidraga de till stadens kommunala behof i vidsträcktare måtto, än hvad som, på grund af gällande allmänna författningar, i afseende på presterskapet och kyrkorna, folkskoleväsendet samt fattigvården, inom hela riket är förhållandet, och i hvilka angelägenheters förvaltning alla stadens invånare utan undantag äro delaktige? På hvad sätt skola de kunna göras ansvarige för stadskassans skulder, i fall dessa, i följd af vidtutseeode företag, skulle i en framtid så tillväxa, att drätselkommissionens kredit icke längre förmår att balansera dem? De hrr embetsoch tjenstemän, hvilka, i följd af sina befattningar, nödgas uppehålla sig i Stockholm, men icke genom fastighets förvärfvande blifvit här hvaäd man kallar bofaste, äro i sjelfva verket endast att anse såsom stadens gäster, hvilka onekligen med sina rika skatter af bildning, sitt förfinade lefnadssätt, och den lyx, som i viss mån genom deras vistande härstädes uppmuntras, bereda staden både anseende och fördel, och för hvilkas trefnad och belåtenhet stadens myndigheter å sin sida äfven böra uppbjuda sina yttersta bemödanden; men dervid bör det ock stanna. Hrr komiterades yttrande, att alla stadens invånare hafva lika rätt att förvalta dess kassa, emedan de alla, såsom konsumenter, lika bidraga till de inkomster, af hvilka den bufvudsakligast underhålles, synes mig ieke heller vara mycket bevisande, hvilket bäst ådagalägges, om denna sats fullständigt utsträckes, då det slutligen skulle blifva ieke Stockholms, utan hela rikets invånare, som borde förvalta stadens angelägenheter; ty det lärer ej kunna bestridas, att. jernte ten somras man sn ANN betala hvad man var skyldig de arbetare, som der blifvit använda. Den 20 derpåföljande Mars förnyade hamn Janna LL Järna