Aftonbladet – 7 februari 1857, sida 2

hans unga själ det förnedrande i att någonsin fegt underkasta sig slafveriets ok och närde hos honom den allmänt gängse föreställningen, att ett ovanligt öde vore honom förbehållet. Efter sammansvärjningens upptäckt och dess hufvudmäns afrättande blefvo de, som stått i närmaste beröring med dessa, sålda till andra stater, äfven om de ej kunde öfverbevisas att hafva deltagit i komplotten. Med den mest våksamma försigtighet hade Vesey bevarat sin son från hvarje misstanke. Det var en öfverenskommen list dem emellan, att de iaudras närvaro skulle visa motvilja och kallsinnighet för hvarandra. Deras förtroliga möten hade varit hemliga och förstulna. Då fadren afrättades, var Dred en gosse om fjorton år. Han kunde ej erhålla tillträde till sin fars fängelse, men han var vittne till det frimodiga lugn, hvarmed denne och hans medsammansvurne mötte sin dom, och minnet häraf sänkte sig i djupet af hans själ, likasom en sten sjunker i den mörka skogssjöns ensliga djup. Såld till en aflägsen plantage, gjorde han sig känd för ett vildt och oregerligt lynne. Han deltog aldrig i slafvarnes gemensamma tidsfördrif och nöjen; ham arbetade med stolt och tystlåten ibärdighet, men upptändes vid minsta förebråelse eller hotelse af ett vildsint raseri, som, understödt af hans utomordentliga kreppsstyrka, gjorde honom till ett föremål för uppsynringsmännens fruktan. Han var af dessa tjenare, som inskränkta husbönder äro glada att göra sig af med; och likt en bångstyrig häst såldes ban från herre till herre. Slutligen fattade en uppsyningsman, modigare äa de öfriga, det beslutet att qväsa honom. I den strid, som uppstod, fälde Dred denne död till marken, flydde till träsken och hördes gedan aldrig mera af inom det eivilisersde samhället,