Aftonbladet – 6 februari 1857, sida 3

-j Ehuru hbyllande priicipen, så kan mad vid öfvergångenifrån bundenhet till frihet använda flerejutvägar såsom i vexlar, i inskränkning i tiden och summan, så att ingen fara bör kunna uppstå. Han hoppades, Jatt ridderskapet och adeln, som i detta ämne kan anses ega större insigter än fallet är inom åtminstone tvenne andra stånd, skulle genom att uttala sitt gillande af fri ränta flytta frågan framåt. Hr Fåhreus. Liksom vattnet i hafvet, om det af vissa orsaker stigit på ett håll, sträfvar och återgår till jemnvigt, så vore förhållandet med penningens cirkulation, om ingen damm sattes deremot. Talaren kunde ej undgå att erinra, huru vid antagandet af ett friare näringssystem man förespådde näringarnas och städernas förfall, samt vid en friare tulllagstiftning, att fabrikerna skulle gå under, men likväl bar det visat sig, att fabrikerna mångdubblats samt städer och näringar förkofrats. Talaren trodde, att jordbrukaren skulle af räntans frigifvande erhålla samma fördelar, ehuru han nu deraf befarar förluster. Dock erkände talaren, att varsamhet bör begagnas, och förordade återremiss, sedan han till besvarande upptagit åtskilliga af motsidans skäl. EFTERMIDDAGENS PLENUM d. 4 Februari. Hr Estenberg trodde opinionen icke vara för fri ränta, och att den skulle blifva det ännu mindre, om räntan verkligen blefve fri. Hr E. W. Norfenfelt försvarade sitt uttryck om aftal utan förnärmande af tredje mans rätt. Den befarade uppsägningen af intecknade kapitaler kunde talaren ej dela, då man vet, att dessa i allmänhet äro stälda på 6 månader, och låntagaren kan genom begagnande af alla de sätt, som kunna läggas i vägen för skuldens utkräfvande, draga ut 4 å 6 månader till. Då uppsäger man väl ej ett kapital med risk att, då det erhölles, räntah fallit och man torde hafva svårighet att säkert placera detsamma. Talaren iostämde i öfrigt med hr von Koch, men ansåg tiden af 3 månader böra förlängas, såsom varande för kort för spekulationer, hvilka tåla högre ränta. Grefve Lagerbjelke ville utreda skilnaden emellan den bundna och obundna räntan. Med tröga kommunikationer blir räntan olika på olika ställen; men så är ej nu. Vid högre ränta i utlandet låta exportörerna sina fordringar stå, men vid högre ränta här blir svårare att få penningar hit, emedan utländningen måste till en viss grad göra sig till lagbrytare. Räatan är nu på börsen 8 procent, oaktadt lagen stadgar 6. Under kriser måste bankerna vid fix ränta draga in på rörelsen, då de med fri ränta kunna låna ut. Talaren ansåg ingen förlora mera på fria räntan än ockraren, och ingen mera på frihandeln än lurendrejaren. Grefve E. Sparre upptog till besvarande förebråelsen att klandra regeringen, och anförde den historiska gången af begärda förslag om handelsböcker och konkurslagstiftning m. m., hvilka. utarbetats, men vid hvilka intet sedan åtgjorts af regeringen, samt förslaget om tysta förmånsrätternas upphäfvande, hvilket ej kunde i dess dåvarande skick antagas, hvarvid talaren påminde, buru hr Gripenstedt, som 9 månader varit finansminister och 9 år förut konungens rådgifvare, hade gjort mera för frågans lösning, om han undanröjt betänkligheterna genom förberedande åtgärder, än att håla ett anförande, som ord för ord igenfinnes uti Dictionnaire economique et politique under artikeln Intert. Hr 4. Mannerskanis ansåg enda hindrat för räntans frigifvande vara brist på konkurrens. Men denna konkurrens finnes, och skulle möjligen något brista, så blefve det ersatt genom räntans frihet. Alla dessa i vårt land befintliga penningassociationer äro dugliga att skaffa penningar så insom utomlands och skaffa förlag åt industrien, så att någon högre ränta ej kan uppstå, annat än möjligen på några större handelsplatser och för vissa slag af industri, som tåla en högre ränta, Grefve D. Frölich kunde ej medgifva, att konkurrensen vore så stor, att den skuldsatte kunde utan bekymmer förskaffa sig penningar, och ansåg detta förhållande vara en följd af riksbankens centralisa: tion. Talaren ansåg, att bankrörelsen borde vara fri, ty då uppstode konkurrens, så att om någon bank glorifierade sig att hafva i utdelning lemnat 16 å 18 procent; skulle inom kort en annan upp: stå bredvid och göra sådant för framtiden omöjligt. Två sätt finnas att skaffa penningar. Det ena är att göra befintliga kapitaler rörliga, det andra att som hypoteksföreningarne indraga utländska penningar för att låna ut. Detta senare hindrar all bankrörelse; likasom ock att riksbanken utsläpper 7 å 8 millioner silfver, då alla få låna, varorna stiga; ty då nödgas privatbankerne drsga in på sin rörelse. I England hafva kriserne drabbat icke landsbygden utan-industrien, hvilken måste hafva sina egna kanaler, och hvars princip är att begagna så litet kapital som möjligt, utan endast kredit. Vi behöfva lära oss detta, och det sker ej förr än bankrörelsen blir fri, och då först bör räntan blifva fri. Talaren hade hoppats att hr Gripenstedt skulle hafva, då han anfört frågans behandling i engelska parlamentet, undersökt om förhållandena vore lika här och der. I Eagland var jorden ej skuldsatt och industrien erhöll sitt förlag hos bankirer. Hos oss är jorden skuldsatt och industrien söker först förlag hos riksbanken, derefter personalkredit hos privatbankerna. Det är af vigt att börja med början, och derföre ansåg talaren grefve Sparres anmärkning innebära en bristplan. Talaren kunde ej gilla uttryaket ett nytt mod att klandra regeringen. Han hoppades att, om modet efter 40 år skulle komma på ridderskapet och adeln att fordra en plan af regeringen, . det måtte slippa några memorialer derför af den, som fordom utom huset begagnat samma mod. Sedan hr Jorherhjelm ytterligare utvecklat skäl för bifall, samt hrr Cederschiöld och v. Kock replikerat gjorda anmärkningar, blef betänkandet efter votering . med 80 röster mot 62 återremitteradt. Rättelse: I gårdagens referat af grefve Frölichs yttrande, står mot slutet ordet handelsrörelsen, hvilket skall vara bankrörelsen, (Insändt.) Några ord om landtstatens vilkor.